Om självmordstankar

Okej. Jag behöver skriva det här. Jag tycker inte att man ska undvika tunga ämnen.

När man hör människor tala om självmord och självmordstankar brukar man höra åsikter som att "ingen ska behöva må så dåligt att de vill ta sitt liv", "att begå självmord är en självisk handling", "unga som gör självmordsförsök vill bara ha uppmärksamhet, de förstår inte vad de gör och vill inte dö på riktigt" och dessutom "det finns hjälp att få för att bli av med självmordstankar".

Men... Om man faktiskt mår så dåligt då? Om man faktiskt inte orkar mer? Om man inte orkar med sig själv och inte ser något framtidshopp? Om man hur man än vrider och vänder på det känner sig så rakt igenom livstrött och inte får "fason" på sina negativa tankar och sin ledsenhet och litenhet? Och om man faktiskt har hjälp. Om man har blivit erbjuden hjälp som inte hjälper? Om man inte ser någon vändning trots medicin och terapeuter? Är det ens eget fel? Det är lätt att klandra sig själv. Har man inte lagt manken till? Inte försökt tillräckligt? Inte tagit sig själv i kragen? Känner man sig liten och ledsen varenda dag är det svårt att hitta någon krage att ta sig i.

Förmodligen har jag för dålig effekt av min nuvarande medicin och måste byta till någon annan. För så ledsen och kraftlös som jag är så ofta, är jag knappt mottaglig för särskilt mycket terapeutisk behandling. Men kanske behöver jag byta terapeut också.

Det sägs ju att det finns hjälp. Jag har fått höra att jag kommer att må bättre en dag. Men än så länge låter det där föga övertygande i mina öron.

Visst har jag behandling. Äter medicin, träffar terapeut och sjukgymnast. Men kanske är det inte raktigenom rätt behandling. Uppenbarligen inte. För med den här behandlingen finns det ingen som kan tuta i mig att jag kommer att må bättre. För jag tycker inte jag borde känna sådan hopplöshet och förtvivlan, fortfarande, efter mer än ett halvårs behandling. Någonstans måste jag få se en vändning. Se att det finns en väg ut.

Jag förväntar mig inga underverk. Allt jag söker är en strimma hopp. Någonting som känns värt det. Något som väger upp det jobbiga. Jag vill inte vilja dö. Men ångesten och ledsenheten tär på mig. Jag är trött. Livstrött. Det finns inte mycket energi och tid kvar till engagemang i resten av livet. Och jag vill orka engagera mig. I skolan, i jobb, i vänner, i familj, i husdjur, i träning.

Jag vill leva fullt ut. Inte bara nätt och jämnt.

Rosor på kinden, solsken i blick, saltstänk i håret och eufori i själen.

Igår gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Och det må jag säga. Det var sannerligen inte en dag för tidigt! Jag vindsurfade. Så himla coolt. Så otroligt häftigt. Så fantastiskt härligt underbart.

Jag är fortfarande helt hög.

Det här ska jag göra om många många gånger den här säsongen. Och säsongen efter det. Och säsongen efter det. Det lovar jag mig själv. I mina drömmar har jag redan min första egna bräda, och kan surfa hur mycket jag vill. :)

Jag älskar att ha saltvatten i håret. Jag älskar vågor. Doften av tång. Ljudet av måsskrin. Jag älskar salta vindar och saltstänk mot kinden. Jag älskar havet. Jag älskar västkusten.

Ingen annanstans kan jag få samma frihetskänsla. Ingen annanstans kan jag för en stund få glömma bort mina bekymmer.

Jag ska banne mig aldrig flytta härifrån.




foto: S

Om kroppar med volanger

Min kroppsstorlek orsakar mig mycket oro, varje dag. Det är en bit kvar innan jag räknas som överviktig, men den senaste tidens tröstätning börjar visa sig på min kropp. Och det, i sig, skapar ännu mera ångest. Jag både skapar och upprätthåller min egen onda cirkel. Inte ett dugg konstruktivt.

Det handlar mycket om en rädsla för inte duga om jag är några kilon tyngre. Att människor omkring mig ska titta snett, tänka att jag ser ohälsosam ut, att jag är okunnig (att jag inte vet vad som är hälsosam mat), att jag inte kan behärska mig. Jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka.

Jag skäms.

Det finns också en stor oro för att ingen någonsin kommer vilja ha mig om jag är större. Att jag blir oattraktiv.

Men så, idag, kom jag plötsligt till en insikt. Det slog mig att om några kilon någon gång skulle vara avgörande för om en kille vill ha mig eller inte - ja, då är det ju fel kille. Såklart. Jag vill inte ha en kille som måste ha en pinnsmal tjej. Jag vill ju ha någon som tycker om mig som jag är och inte bryr sig om jag råkar ha ett par kärlekshandtag (eller volanger, som Mia Törnblom kallar dem - jag älskar Mia Törnblom). Det är ju det allra viktigaste.

Jag vill ju ha någon som vill ha hela mig, med volanger och allt. Take it or leave it.

En fin torsdag i bilder

foto: K

Små små steg framåt

Jag försöker. I ärlighetens namn ger jag upp emellanåt också. Men det viktiga är att jag försöker.

Idag var jag ute och sprang till exempel. Fast det blev någonslags löptur/promenad. Jag är ju inte så himla vältränad för tillfället. Men jag är väldigt nöjd att jag tog mig ut. Att jag fick tummen ur.

Ibland har jag svårt att få tummen ur att göra saker som jag vet är bra för mig i det långa loppet. Det är lättare att bara ge upp och ge efter och stänga in mig och sitta och äta godis och gud vet vad hela dagen. Men hur kul är det i längden? Hur bra mår jag?

Jag är nöjd med mig själv varje gång jag tar tag i något, och gör något konstruktivt som är bra för mig själv. Idag var jag ute och rörde på mig. Och sedan satt jag på balkongen i solen och njöt en stund. Gjorde ingenting. Och njöt av det. Det är sådana saker som är bra för mig. På riktigt. I det långa loppet.

Ikväll ska jag iväg och grilla med några vänner. Det är också bra för mig. Jag mår bra när jag är med mina vänner. Det är konstruktivt.

Och idag har jag faktiskt inte vräkt i mig något konstigt. I allafall inte än ;). Istället har jag varit sysselsatt och varit ute i solen.

Dessutom har jag beslutat att ta tag i en specifik ångesthanteringsövning också. En som vi har gjort i min sjukgymnastledda ångesthanteringsgrupp. Autonom träning kallas övningen. Och jag tänkte träna på den varje dag. För att få med mig kroppen. "Lura in" kroppen i ett lugn. Men det kräver övning innan man får önskad effekt. Vad det handlar om är helt enkelt att jag ska "lära om" kroppen. Den är van vid att vara spänd och ångestfylld. Det är inget man ändrar på i en handvändning. Men nu ska jag sakta men säkert träna in den här övningen i kroppen. I slutändan kommer det förhoppningsvis resultera i att jag har ett fungerande verktyg för att finna lugnet i kroppen. Ett verktyg för att hantera oro och ångest när det dyker upp. Men som sagt, det kräver träning först. För att det ska fungera.

Jag är definitivt inte framme än. Men jag är på gång.

Det var bättre förr

Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har alltid varit bortskämd med att kunna sova på nätterna. Att somna hyfsat snabbt och i de fall jag ändå vaknat nattetid - kunnat somna om med en gång.

Men nu är det slut på det roliga.

För tillfället är min sömn i total oordning. Det känns jättekonstigt. Ovant. Att vara psykiskt trött dagtid kan vara nog så handikappande, men att vara trött för att man inte sovit på nätterna... Det är något helt nytt för mig. När man inte sover på natten blir man en total zombie på dagen. Det är helt sjukt. Man fungerar inte överhuvudtaget. Och faller i plötslig djupsömn i skolans föreläsningssalar.

Okej. Såhär ser min natt ut:
Somnar. Sover en eller två timmar. Vaknar. Vrider och vänder mig i sängen. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Drar av mig täcket. Drar på mig täcket. Rullar omkring i sängen i jakt på ett bättre sovläge. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Blir kissnödig. Vinglar upp till badrummet. Tillbaka till sängen. Vrider och vänder mig. Sover en eller två timmar, tills klockan slår 7 och väckningssignalen ljuder.

Antagligen är det bara någon slags tillfällig rubbning. Men ack så frustrerande! Och inte blir sömnen bättre när man väl börjar noja över den...

Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att jag har fått en helt ny förståelse och empati för människor som inte sover på nätterna. Nu vet jag hur det känns.

Men så kan man ju fråga sig om det ska vara alldeles precis nödvändigt att man själv ska behöva gå igenom varenda tillstånd för att kunna känna empati...?

Stackars oss blivande sjuksköterskor isåfall... ;)