Blommorna doftar starkast efter ett oväder

- Heinrich Heine -

söndag 30 mars 2008

Skämma-bort-sig-själv-söndag


Bild: www.hagabadet.se

Idag har jag och S varit här och i flera timmar bara släpat oss runt i tofflor och badkappa och plaskat i poolar och ätit gott. Och bastat. Det är inte varje dag man har det så bra. Men idag var en sån dag. En skämma-bort-sig-själv-dag. Några timmar helt utan några som helst måsten. Några timmar när man liksom bara fick vara. En paus från vardagen. Lyxigt!

Prisvärdheten i kalaset kan ju i och för sig diskuteras... Men men, det var skönt iallafall!

lördag 29 mars 2008

Glasögonfylla

Förresten så har jag fått mina glasögon nu... De senaste två dagarna kan bäst beskrivas som en gratis alkoholfri fylla... Uppenbarligen tar det några dagar innan ögonen har vant sig. Hursomhelst syns nu allting väldigt klart. Plötsligt kan jag se detaljer på sjukt långt avstånd med en oerhörd skärpa! Coolt. Nu fattas bara att ögonen ställer om sig ordentligt så att jag blir av med den här vardagsfyllan... ;)

fredag 28 mars 2008

Om bemötande och sjuksköterskestudier

Idag har jag varit med om en intressant sak.

Det hela utspelade sig på min vårdcentral. Inom loppet av en halvimme hann jag få två totalt olika reaktioner på det faktum att jag pluggar till sjuksköterska. Båda dessa "reagerande" personer har kunskap om att jag mått psykiskt dåligt, dock inga detaljer om det hela.

Först var det läkaren som frågade vad jag sysslar med. "Jo jag pluggar till sjuksköterska" svarar jag var på han utbrister ett glatt "jaha!" och ler. Det var med en ton som sade ungefär "jaha vad trevligt - då är vi intresserade av liknande saker!". Den här läkaren hade också för övrigt ett mycket bra bemötande och visade mycket förståelse för min berättelse.

En stund senare kommer jag till en undersköterska [U] i provtagningsrummet. Hon börjar med att fråga varför jag ska ta proverna (vilket jag efteråt inser att hon inte alls behöver veta något om - hon har ju bara fått en beställning på att vissa prover ska tas).

U: Varför är du här då?
K: Jag har varit trött väldigt länge. Så trött att jag har svårt att vara vaken en hel dag.
U: Ja, trötthet är ju ett diffust symtom... Hur länge har du varit trött då?
K: I några år.
U: I några år?? Och du har inte sökt förrän nu? (med en betoning som låter som "din dumma idiot" typ..)
K: Jo, men det har inte visat något vid tidigare provtagningar, men min psykiater tyckte iallafall att jag skulle kolla upp det igen. Jag har mått psykiskt dåligt med ångest också så det kan ju hänga ihop med det med.
U: Hur länge har du haft ångest då?
K: Till och från i ca 8 år.
U: Oj! Vad har hänt med dig??!

I det fortsatta samtalet försöker jag förklara att man faktiskt kan må psykiskt dåligt utan att det måste bero på en specifik traumatisk upplevelse i barndomen... Löjligt att man ska behöva förklara det för en undersköterska. För övrigt så har hon inte med att göra varför jag mår psykiskt dåligt. Om det hade varit så att jag varit med om något fruktansvärt i min barndom så hade jag ändå inte velat dela det med henne.

Efter en stund frågar samma undersköterska vad jag sysslar med till vardags. Det leder till följande dialog:

K: Jag pluggar till sjuksköterska.
U: Jaja.. (med ett hånflin och en suck)
K: Och hur ska jag tolka den reaktionen...?
U: Ja, det är ju ett tufft jobb. Mycket ansvar. Man måste ju vara stark som person. (detta säger hon med ett menande ansiktsuttryck)
K: Ja...
U: Ja, som sjuksköterska måste man ju vara VÄLDIGT stark. Både fysiskt och psykiskt.
[Slut på dialogen.]

*Suck!* Ingen annan har någonsin tvivlat på att jag kommer att kunna bli en bra sjuksköterska. Jag själv och människor som känner mig ser snarast mina egna upplevelser och erfarenheter som en tillgång i mitt kommande arbete. När man mår dåligt så blir man tvungen att reflektera mycket över sitt eget beteende och sina tankar och känslor. Man lär sig mycket om sig själv på vägen. Och självkännedom anser jag vara en stor tillgång hos en sjuksköterska. Överhuvudtaget förmågan att reflektera. Dessutom har jag blivit väldigt ödmjuk inför andra människor. Det anser jag också vara en god egenskap hos en sjuksköterska. Sist men inte minst så har jag varit patient ganska många gånger, framförallt inom psykiatrin men också inom den somatiska vården. Det tror jag också har gett mig perspektiv på saker och ting, hur det är att vara patient och hjälpsökande och hur man önskar bli bemött då. Alla patienter är ju olika, men jag tror ändå att jag kommer att ha nytta av min egen erfarenhet. Min poäng är att jag har en massa egenskaper som ger mig förutsättningar att bli en bra sjuksköterska. Att vara stark är inte allt. Självklart så är det bra om jag är lite mer stabil när jag börjar arbeta som sjuksköterska, men det är ju mer än 1½ år tills dess och med den behandling jag har nu kan det hända en hel del på 1½ år. Jag är ganska rejält på väg åt rätt håll, även om jag har dippar ibland. I grund och botten är jag ändå på rätt väg. Så visst är det tråkigt när en undersköterska, efter att ha träffat mig fem minuter - kan döma ut mina möjligheter att orka jobba som sjuksköterska!

Jag tycker det är så vansinnigt sorgligt och trist att det finns människor med en sådan tråkig inställning och undermåligt bemötande som denna undersköterska hade. Människor som arbetar inom vården! Det är trist. Den här undersköterskan nämnde att hon jobbat på samma provtagningslab sedan 70-talet. Jag var en hårsmån ifrån att säga "Det märks!", men jag ville inte sjunka till hennes nivå. Å ena sidan borde man ju vara väldigt duktig på att bemöta människor när man har så många års erfarenhet. Å andra sidan kan jag tänka mig att provtagning är ett relativt monotont arbete efter så många år och att man kanske kan tröttna på det. Själv har jag den inställningen att den dagen mitt jobb inte utmanar mig längre - när jag känner att jag står och stampar - då ska jag söka mig till en ny arbetsplats. Jag vill aldrig sluta utvecklas, vill aldrig "bli kvar" någonstans där jag inte längre finner mitt jobb intressant och meningsfullt. Jag kan ju inte veta varför den här undersköterskan bemötte mig så dåligt, men kanske, kanske har hon blivit kvar lite för länge på samma ställe... Det är bara en teori.

Hursomhelst, läkaren jag träffade idag var kanonbra! Det är verkligen skönt att veta att det ändå finns så bra personer inom sjukvården. Det blir ju lätt så att man fokuserar på det som inte är bra och glömmer bort det som är bra. Jag kände mig hursomhelst väldigt bra bemött av honom. Han visade intresse för mig och tog mig på allvar.

När man läser till sjuksköterska inser man mer och mer hur fruktansvärt viktigt det är att bemöta patienter på ett bra och medvetet sätt och att vara gediget intresserad av dem och deras upplevelser. God förmåga till kommunikation är viktigt och grundläggande. Att läsa om kommunikation och träna på sin egen förmåga till densamma är vansinnigt spännande! Man blir aldrig fullärd.

tisdag 25 mars 2008

Om små små framsteg

Jag tror det är viktigt att se de små tingen som faktiskt leder framåt. Inte fokusera så mycket på vad jag tycker att jag "misslyckas" med och klandra mig för det, utan istället försöka fokusera på det jag faktiskt gör bra. De små positiva stegen jag tar.

En sådan liten grej som att ge mig ut och ta en promenad till exempel. Det är något positivt att jag pallrar mig ut och faktiskt hittar på någonting, istället för att sitta hemma och gräva ned mig i mina jobbiga känslor.

Och kanske ska jag se det som något positivt de dagar jag faktiskt lyckas hålla sötsaksintaget på en hyfsat låg nivå (1 hg eller så), och faktiskt inte hetsäter i mig mängder på ett okontrollerat vis.

Allting är ju relativt. Och det är nog nödvändigt att se det så. Jag kan ju inte gå från 0 till 100 på en dag. Det kommer att ta tid att må bättre, att lära mig hantera ångest på annat sätt än att tröstäta. Jag har ju tröstätit i 8 (!) år. Klart att det måste få ta tid att träna bort. Men jag är så himla otålig av mig. Och har lätt för att ge upp när något känns jobbigt. Jag har alltså en del att jobba på.

Jag får ta ett litet steg i taget, långsamt långsamt framåt. Och inte förvänta mig att "allt ska hända på en gång". Öva tålamod. Och öva på att varje dag försöka se de små framstegen. Och hylla mig själv för dem. Ge mig själv uppmuntran. Istället för att klandra mig själv för allting jag anser att jag misslyckas med. Fast mitt förnuft säger mig att jag egentligen inte misslyckas alls. Vägen framåt är bara lite krokig ibland, that's all.

Det är lätt att skriva kloka, förnuftiga saker i en blogg, svårare att praktisera dem i verkligheten. Men en insikt om vad jag behöver jobba på är definitivt ett första steg i rätt riktning.

Resten av stegen ska jag ta lååångsamt. Ett i taget.

Jag är på väg. Hur knagglig och krokig och hal vägen ibland är så leder den alltid framåt. Så måste man se det.

söndag 23 mars 2008

Sol och sälar

Idag har jag aktiverat mig lite grann. En Slottsskogspromenad i solen blev det. Inklusive sällunch och änder. Det var jag och barnfamiljerna. Och kärleksparen. Och hundarna. Det var kallt men suuupermysigt!










Foton: k

lördag 22 mars 2008

Mitt liv är en väg.

Mitt liv är en väg. Gång på gång når jag nya vägskäl, där det gäller att välja fortsatt väg framåt. I varje vägskäl har jag två valmöjligheter: en destruktiv väg och en konstruktiv ("frisk") väg. Den destruktiva är en nedförsbacke, den konstruktiva en uppförsbacke. Alltför ofta väljer jag nedförsbacken. Klart som sjutton att jag gör det. Det kräver mycket mer kraft och mod att orka välja uppförsbacken. Vart nedförsbacken sedan leder är inget jag orkar att tänka på i det ögonblicket.

Tidvis är jag himla vuxen och stark och förnuftig. Ganska ofta faktiskt. Men lika ofta är jag det otåliga tröstsökande barn, som inte orkar att ta hand om sig själv och väljer nedförsbacken för att det är enklast så. I de stunderna undrar jag verkligen vart den där vuxna, starka, förnuftiga personen tagit vägen.

Jag blir mycket irrationell och närmast primitiv när jag mår dåligt. Jag går in i mig själv och blir plötsligt väldigt, väldigt liten. Att stå ut och vänta tills känslan går över finns inte som alternativ i det läget. Jag mår ju jättedåligt och vill ha tröst med detsamma! Punkt slut. Det är då godis och sötsaker ligger nära till hands. Jag äter och äter och äter. Förlorar kontrollen. Konsekvenstänkandet finns inte i det ögonblicket. Allting är primitivt: "Jag vill ha tröst - nu!". Det är vad som händer när jag väljer nedförsbacken.

Det är jobbigt.

Men ibland händer det att jag väljer uppförsbacken - trots att den är jobbigare. Uppförsbacken kräver arbete från min sida. Men om jag gång på gång lyckas välja den vägen så kommer den att leda mig till toppen, till en vacker utsikt, till ett lyckligare mer välfungerade liv. Jag måste påminna mig själv om det vid nästa vägskäl. Vart vägarna leder. Inte välja nedförsbacken bara för att den ser enklast ut vid första anblicken.

Vid nästa vägskäl vill jag tänka lite längre.

För min egen skull.

fredag 21 mars 2008

Trött

Jag är trött. Så trött. Nästan hela tiden.

Trött i huvudet. Trött i kroppen. Kraftlös. Energilös. Har svårt att förmå mig själv att ta tag i saker. Känner mig kraftlös. Så totalt.

Och jag vill veta vad det beror på. Av två skäl vill jag veta. Dels för att få bekräftelse på att det finns ett logiskt skäl till att jag är trött - att det inte beror på att jag är "lat" (för det ligger en stor skam i att vara såhär trött). Och dels för att kunskap om orsaken kan leda mig till rätt åtgärd för att minska tröttheten.

Ska ta lite blodprover snart. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att de visar någonting. Det låter kanske konstigt. Men när man inte mår bra vill man inte höra att "alla dina värden är bra" eller "du är frisk som en nötkärna". Inte när man fortfarande inte mår bra. Man vill ha ett svar. Man vill ha någonting att behandla. Någonting att bota.

PS. Naturligtvis hoppas jag på mina glasögon också. Att en del av tröttheten berott på att synen varit ansträngd. Men jag tror inte att glasögonen kommer att lösa allt.

onsdag 19 mars 2008

"Jag bara rullar fram..."

Det rullar på. Mitt liv rullar på. Dagarna rullar på. Det är okej. Visst är jag lite orolig och så. Äter lite för mycket. Men det var ett tag sedan jag hade något riktigt ångestanfall. Och det är bra. Det är huvudsaken.

Det är bara det att det var längesedan jag kände att jag levde.

På riktigt.

Jag tar mig från dag till dag. Det går okej. Det rullar på.

Men jag känner inte att jag lever.

Jag överlever. Men jag lever inte. Det är skillnad.

Det var längesedan jag förlorade mig själv i något riktigt roligt. Bara släppte på allt. Jag skulle behöva hitta på något galet. Lite tokigt. Något som får mig att känna att jag lever. Något som kan tanka i mig lite livsglädje. Förslag mottages tacksamt.

Det ultimata vore naturligtvis att finna livsglädje i det vardagliga, i de små tingen. Men hur gör man? Hur gör man för att leva, på riktigt?

torsdag 13 mars 2008

På glasögonjakt


Bild: Royalty free stock photography for websites, PowerPoint, newletters, forums, blogs, schools and homework - FreeDigitalPhotos.net

När jag var på stan idag samlade jag mod nog att gå in i två glasögonaffärer (säger man så?). Och jag provade. Jag provade och provade och provade. Runda, kantiga, små, stora, bruna, svarta, röda, gröna, plastiga, metalliga... Och jag kände mig utklädd i varenda par. Som om jag var på väg på maskerad.

Ni ska bara veta hur svårt det är att hitta ett par glasögon som man passar i. Som passar ens ansiktsform, hud- och hårfärg, klädstil och smak. Jag vill ha ett par glasögon som jag kan bli ett med. På nåt vis. Man ska ju trots allt ha dem mitt i ansiktet varenda dag i flera år. Man kommer inte att komma undan. Så det gäller att det blir bra.

Det kan vara riktigt snyggt med glasögon. Om man hittar de rätta bågarna.

Om man inte gör det kan det vara riktigt fult.
Så det gäller att välja noga.

onsdag 12 mars 2008

Jag ska nå dit

Ska jag vara helt ärlig har jag ibland själv svårt att förstå mitt eget beteende.

Godis och sötsaker ingår för tillfället i mitt dagliga (!) födointag och har gjort så de senaste veckorna.

Jag är inte dum. Jag förstår att min dåliga kost förvärrar min trötthet, antagligen ganska så rejält. Vilken kropp mår bra av ett dagligt stort intag av socker och fett?

Jag är inte dum. Men jag är tröstsökande. Ständigt. Och det är ett problem för mig.

Gång på gång gör jag seriösa försök att ta mig ur mitt okontrollerande ätande - och gång på gång faller jag sedan tillbaka. Att dämpa med mat är ett invant mönster. Så lätt att ta till i stunder av svaghet. Jag hanterar i princip allt med ätande av sötsaker. Till en början dämpar det känslan bra. Men i slutändan förvärrar det ångesten och oron. En ond cirkel helt enkelt. En ond cirkel är vad det är.

Jag har hållit på såhär periodvis i många år. Hanterat jobbiga känslor med sötsaker. Så det är inte bara att ta sig i kragen, att bestämma sig. Visst måste man verkligen bestämma sig för att man vill ur beteendet, att man vill hitta andra vägar att hantera känslor, att man vill hitta ett sätt att må så bra att man inte ständigt behöver söka tröst. Men det är inte så enkelt. Det är förbaskat svårt till och med.

Jag tror det tar tid. Och att det kräver en hel del jobb. Men jag ska nå dit. En dag ska jag nå dit.

Jag tror att jag till och med vet ungefär vad som krävs. Det krävs att jag vågar "experimentera" lite med mig själv. Prova vad som händer om jag faktiskt låter bli att äta bort en känsla. Om jag istället låter den gå in i mig och igenom mig. Det är det allting handlar om. Att våga att acceptera känslan, släppa in den, att våga vara i den, att våga låta den klinga av utan att påverka den.

Antagligen har jag inte alla verktyg, men jag har några. Nu behöver jag "bara" börja använda dem i mitt eget liv. Prova. Våga känna hur en känsla känns. På riktigt. Acceptera varje känsla. Inte döma. Inte dämpa. Bara vara i känslan, utstå den. Tills den till sist ger sig av, av sig självt.

Ett steg i taget.

Jag ska nå dit.

En dag ska jag nå dit.

Kanske inte imorgon eller nästa vecka. Men en dag.

tisdag 11 mars 2008

Måndagsspontanitet

Att en dag inte blir vad man tänkt sig är oftast något väldigt bra.

Ibland är spontana fyratimmarsfikor precis vad man behöver.

Jag mår så himla bra av att umgås med dig, S!

Även om det betyder kladdkaka till middag. Och även om du har dåligt inflytande över min bakning och mitt plugg... ;)

söndag 9 mars 2008

Summering

Jaha, då var ännu en helg till ända. Återstår väl bara att summera den med en sedvanlig lista:

Min helg innehöll:

* Städning av lägenhet

* Flytt av marsvin från ett gammalt sönderfallande ruckel till en ny, superlyxig (nåja.. iallafall hel...) bostad med blått spånbeklätt plastgolv och silverfärgade stålväggar... Nice..!

* Trevligt besök av pappa. Födelsedagspresent: en trerätters (!) middag på det här stället (vilket definitivt kan rekommenderas). Förrätt med stekt haloumi, chili, rucola och tzatziki... Mmm!! Det var det godaste jag ätit på mycket, mycket länge. Jag njöt i fulla drag. Kändes superlyxigt. (Tack pappa!)

* Promenad i dyblött Göteborg.

* Vila.

* Telefonsamtal.

* Marsvinsgos.

* Lite - dock mycket lite - plugg.

fredag 7 mars 2008

Tänk om det är så enkelt...

Idag har jag varit hos optikern och gjort en synundersökning.

Jag ska få glasögon.

Tänk om det är så enkelt att jag bara behövde glasögon.

De senaste åren har jag varit sjukligt trött och spänd i huvudet och behövt sova någon timme varenda eftermiddag för att överhuvudtaget fungera resten av dagen. Och jag har kisat och kisat och kisat och på grund av det ofta blivit spänd i ansiktsmuskulaturen. Jag har antagit att det berott på att jag varit trött, och inte tvärtom (som jag tror nu): att jag blivit trött för att jag kisat så mycket och ansträngt ögonen och huvudet. Min trötthet har varit och är fruktansvärt handikappande, och jag har ofta känt frustration över att inte veta vad den beror på. Det har legat närmast till hands att tro att det "bara" varit en psykisk trötthet - en slags överhettning av hjärnan - för att jag grubblar för mycket. Men till och med min psykiater tycker att min trötthet är så extrem att den borde bero på något annat också.

Tänk om det är så enkelt. Tänk om det varit så enkelt hela tiden. Att jag bara behövde glasögon.

Det vore så fantastiskt fenomenalt otroligt sagolikt underbart.

Att vara så trött att man är beroende av att sova varje eftermiddag för att fungera är ett riktigt handikapp. Det har varit något jag blivit tvungen att vänja mig vid och fått anpassa mitt liv efter. Och de gångerna jag trotsat min kropps signaler och tvingat mig att vara vaken har jag mått väldigt dåligt. Jag har känt mig fruktansvärt trött i hjärnan, och haft en känsla av ett tryck i hela huvudet, som om hjärnan inte fått plats. Dessutom har jag fått en läskig huvudvärk. Jag har känt mig som en zombie, har inte haft ork att engagera mig i någonting alls. Allt detta har jag tolkat som tecken på att min hjärna, av någon anledning, verkligen har behövt vila.

Och tänk om det är så enkelt, att anledningen är synfel. Det går ju att åtgärda. Med något så konkret och enkelt som ett par glasögon. Jag är inte särskilt religiös, men: Halleluja!

Nu håller jag alla tummar jag har för att glasögonen ska avhjälpa en del av min trötthet. Jag finner inte tillräckliga ord för att säga hur underbart det vore.

Självskadebeteende?

Idag har jag tillfogat mig själv följande skador:

* en smärre hjärnskakning
* en boxarnäsa

Idag har jag lärt mig följande om mig själv:

* Jag gillar inte skåpsdörrar.

Som om inte detta vore nog har jag ett stort ömmande blåmärke på mitt ena lår. Förmodligen har jag gått in i någonting någon annan dag. Jag är rätt bra på att gå in i saker. Finns det någon därute som är sugen på att få blodprov eller liknande taget av mig när jag är klar sjuksköterska...?

Ingen...?

Den där kroppskännedomsgrejen som min sjukgymnast försöker tuta i mig kanske inte är så dum ändå...

onsdag 5 mars 2008

Positiv injektion

Idag fick jag veta att jag blev godkänd på min första tenta sedan min sjukskrivning. Känns fasligt skönt. Som en slags bekräftelse på att jag faktiskt klarar av det här helt okej. Jag fungerar inte till 100%, men kanske fungerar jag iallafall tillräckligt bra för att klara av skolan.

Tillräckligt bra räcker just nu.

Och så en sak till...

Jag är rolig och härlig och lätt att tycka om!

Även om jag ofta själv har svårt att känna på det viset, har jag fått höra att en del andra tycker så. Det gör mig superdupermegaglad. Ända in i hjärtat. Jag suuuuger in varenda ord.

Jag river Jantelagen i bitar och kastar i papperskorgen. För nu behöver jag lära mig att tycka om mig själv.

Gonatt.

måndag 3 mars 2008

Livet är en match

Varje dag gäller det att se till att de positiva tankegångarna segrar över de negativa.

söndag 2 mars 2008

Hej då, Jantelagen

Jag har i många många år varit väldigt duktig på att förminska mig själv. Jag har trott mig vara mindre värd än andra, mindre kompetent, mindre älskvärd o s v.

Det är på tiden att jag ändrar på det där. För sådär kan man ju inte leva ett liv. Min önskan är att leva fullt ut. Inte undvika utmaningar eller situationer på grund av rädsla för att misslyckas. Inte tvivla på mig själv. Jag vill inte vara rädd mer. Bort med rädslan för att inte vara omtyckt. Bort med rädslan för att misslyckas. Bort med rädslan för att inte duga. Bort bort bort!

Jag vet att jag är bra mycket mer värd, mer kompetent och mer älskvärd än jag tror. Kanske kommer jag att behöva påminna mig om det tusen gånger om dagen. Men so be it, isåfall. Då får jag väl göra det. Det är dags för mig att inse att jag är bra.

Hurra för mig.

lördag 1 mars 2008

Mitt nya mantra

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
[Edith Södergran]

Precis
exakt
så.

Se upp, för här kommer jag!