Jag tycker mig redan se en vändning. För jag har faktiskt mått riktigt okej ett par dagar. Jag har känt mig riktigt normal. Och när man har klivit omkring i en grå dimma av negativa tankar och känslor i flera månader är det vansinnigt befriande att känna sig normal.
Jag känner tillförlit. Till medicinen. Men framförallt till mig själv. Och det tror jag är medicinens förtjänst.
Jag var i en sits där jag inte orkade att hjälpa mig själv, där jag inte orkade att själv vända på mina mörka tankar. I ett sådant läge tror jag på läkemedelsbehandling. För att lyfta sinnet till den grad att man orkar att hjälpa sig själv. Och det känns som om jag är på väg dit nu. Visst är jag trött, visst har jag väldigt svårt att stå emot mat och sötsaker och visst finns det en oro inom mig. Men: det känns som om jag befinner mig i ett läge där jag kan börja att jobba med mina egna tankar. Och det är det allra viktigaste. För om jag orkar att arbeta med mig själv, kommer jag i längden också att kunna förändra mitt impulsiva ätande (tröst/överätande) och andra destruktiva inarbetade beteenden jag har.
Man måste börja någonstans. Och här börjar jag.
Jag har en plan. Den består av i huvudsak tre saker: En bok, ett läkemedel och en stegräknare.
Boken: Sluta grubbla, börja leva av Steven C. Hayes, är ett tips från en kille i min ångesthanteringsgrupp. Den hade hjälpt honom och utifrån vad han berättat tror jag att den kan hjälpa mig också.
Läkemedlet: Det nya. Därför att jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att hålla huvudet ovan ytan och ge mig psykisk kraft att jobba med mig själv.
Stegräknaren: Nyinköpt igår. Därför att jag tror att jag behöver röra på mig och andas frisk luft för att må väl, och för att promenader och löpturer kan ge mig ett lugn i själen. Och för att det helt enkelt blir lite roligare när man räknar steg istället för kilometrar.
bild: K
