Jag vill inte...
...ha huvudvärk
...ha magont
...må illa
...vara trött
...vara stel i nacken
...bli överviktig
...vara ledsen
...få mer ångest
...må sämre.
Ändå fortsätter jag att försöka döva min ångest och oro och trötthet och ledsenhet och tomhet och litenhet med... mat. I brist på riktigt godis eller socker går jag bärsärkagång i mitt eget kylskåp och köksskåp på jakt efter något som är så nära riktigt socker som möjligt. Idag hittade jag bara honung. Och russin. Eftersom jag oftast ser till att ha så lite sådana saker som möjligt hemma. Jag känner ju till riskerna. Jag kan inte ha en påse strösocker stående hemma i mitt skåp till exempel. Perioder när jag mår lite bättre kan det fungera, men inte nu.. Definitivt inte nu. Mitt ätande har närmat sig hetsätning igen. Och det är inget bra. Det finns inget bra med det.
Dessutom känns det som om jag blivit mättad nu. Av det söta. Sockrets effekt är inte lika bra längre. Jag har ätit så mycket sött på sistone att den ångestdämpande, lugnande effekten har minskat. Vilket resulterar i att jag istället äter ännu mer, av allt jag hittar, i någon slags fortsatt desperat tro (eller hopp) att kanske, kanske ska nästa smörgås hjälpa, nästa portion, nästa bit.. Men det enda som händer är att jag blir mättare och mättare.
Jag hatar att ha det såhär.
Och känner mig hopplös som inte fixar att låta bli.
Det fungerar ju inte ens. Kan jag inte ta till mig det? Det är ingen bra metod.
Men jag är så rädd för känslorna som finns bakom ångesten. Rädd att släppa fram alltihop.
Men jag vet att jag måste våga. Det är det enda sättet att närma sig ett liv fritt från skiten.
Varje dag, efter att ätit för att dämpa, tänker jag att "Imorgon ska jag våga. Imorgon ska jag prova att acceptera ångesten och litenheten. Imorgon ska jag våga att härda ut."
Men nästa morgon är jag samma lilla, tröstsökande, ångestfyllda K. Och när jag ska ut och möta verkligheten orkar jag inte mer. Jag saknar styrka att stå emot. Att tänka samma kloka tanke som kvällen före känns omöjligt.
Känner mig svag, hopplös, som inte orkar, trots att jag vet vad jag bör göra. Det tjänar inget till att klandra sig själv, men det är förbaskat svårt att låta bli.
Jag är så vansinnigt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra min situation. Men när jag inte orkar, vem ska göra det då?
Jag behöver hjälp. Ännu mer hjälp. För att nå dit att jag vågar ta steget att prova att acceptera ångesten, att härda ut. Jag behöver ta första steget. Ta mig över tröskeln. Kanske är det inte så läskigt och farligt som jag tror. Jag vet att ångest i sig inte är farligt. Vad jag däremot är rädd för är mig själv. Rädd för hur jag kan bli och vad jag kan ta mig till om jag släpper fram all ångest. Om jag mår riktigt dåligt.
Jag behöver en förbaskat bra kognitiv beteendeterapeut. Det är vad jag behöver. Synd att inte öppenpsyk tillhandahåller sådana. Förbaskat synd.
måndag 28 april 2008
onsdag 23 april 2008
måndag 21 april 2008
Att känna sig liten
Har känt mig väldigt kraftlös senaste tiden. Energilös. Dämpad. Och så är jag på gränsen. Ständigt på gränsen. Och ganska ofta tippar jag över. Går omkring med en hel del oro och ångest mest hela tiden för tillfället. Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Så jag äter en del. Och riskerar följdaktligen att lägga på mig en del vikt, vilket är ångestskapande i sig. Har fortfarande inte mycket till kontroll över maten.
Alltihop är en enda ond cirkel. Handlingarna dämpar för stunden, men konserverar och förvärrar ångesten långsiktigt. Jag är fullt medveten om detta.
Jag vet vad jag behöver. Ungefär. Inte helt och hållet, men jag har en del verktyg iallafall. Jag vet hur jag skulle kunna öva. Träna på att hantera ångesten. Problemet är att när ångesten tar mig i sitt grepp kväver den all förnuftsmässig tankeverksamhet. Jag styrs av känslan. Helt och hållet. I stunden brukar det helt enkelt kännas som om jag inte orkar, att jag inte har kraft att kämpa emot, att jag saknar energi att plocka fram mina verktyg och träna ångesthantering. Jag orkar inte, så jag ger upp. Jag lämnar ut mig åt känslan, och tröstar mig med sötsaker.
Gång på gång upplever jag att jag ger upp. Att jag sviker mig själv. Att jag sviker mina nära och kära. Att jag sviker alla terapeuter som har hjälpt mig hitta verktygen. Jag har ju en del verktyg. En del vägar att pröva. Så varför fixar jag det inte? Varför kämpar jag inte? Varför ger jag upp? Jo, för att känslan är så stark. Jag känner mig så fruktansvärt liten. Vill krypa ihop i en stor trygg famn bara. Men det har jag ingen. Så jag äter.
Betyder det att jag inte vill bli frisk? Nej, det gör det inte. Men vägen dit känns som en rejäl uppförsbacke. Och jag undrar om jag någonsin ska orka att nå fram. Men nej, jag vill inte känna mig liten. Såklart. Men känslan tar överhanden. Förnuftet försvinner.
Det kommer omöjligen att räcka för mig att träna ångesthantering. Det är alldeles nödvändigt att angripa grundproblemet, d v s att jag känner mig så vansinnigt liten, så vansinnigt ofta. Jag tror att det är kärnan i problemet. På något vis. Och jag antar att det handlar om en bristande självkänsla, som har sitt ursprung i barnet K. Jag minns att jag var väldigt osäker på mig själv redan som barn. Med åren har jag sedan förändrats som person och utvecklat en hyfsat god yttre självsäkerhet, men den inre osäkerheten har följt med. Kanske är det inte hela förklaringen, men jag tror att det ligger något i det.
Jag tror inte att det tjänar något till att rota i och analysera barndomen för rotandets och analyserandet skull. Men ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att få en förklaring till varför man hanterar livet på det sätt man gör. Om jag lyckas ta reda på orsaken till min aktuella inre osäkerhet kanske jag också kan bearbeta den och hitta en lösning, ett sätt att förhålla mig till den. Ett sätt att inte låta känslan ta över.
Men vägen är lång. Och jag känner mig liten, så fruktansvärt liten. Så länge som jag känner mig liten tror jag att jag kommer att ha ångest. Men den dagen jag lyckas komma åt och göra mig av med känslan av litenhet, då kommer det hända grejer. Det är jag övertygad om.
Jag är ju en stark, bra, fin, intressant, framåt, ambitiös, nyfiken person under allt det här. Jag har potential. Men för tillfället gör oron och ångesten och känslan av litenhet att jag inte orkar leva livet fullt ut. Känslorna är riktiga energitjuvar, och lämnar inte mycket kraft kvar till engagemang i resten av livet. I alla fall inte just nu. Men en dag hoppas jag att jag ska uppleva att jag kan leva fullt ut. Det vore trevligt.
Jag tycker att jag är värd bättre än såhär. Att jag är värd att må bra.
Tänk att det ska vara så svårt att vara människa.
Alltihop är en enda ond cirkel. Handlingarna dämpar för stunden, men konserverar och förvärrar ångesten långsiktigt. Jag är fullt medveten om detta.
Jag vet vad jag behöver. Ungefär. Inte helt och hållet, men jag har en del verktyg iallafall. Jag vet hur jag skulle kunna öva. Träna på att hantera ångesten. Problemet är att när ångesten tar mig i sitt grepp kväver den all förnuftsmässig tankeverksamhet. Jag styrs av känslan. Helt och hållet. I stunden brukar det helt enkelt kännas som om jag inte orkar, att jag inte har kraft att kämpa emot, att jag saknar energi att plocka fram mina verktyg och träna ångesthantering. Jag orkar inte, så jag ger upp. Jag lämnar ut mig åt känslan, och tröstar mig med sötsaker.
Gång på gång upplever jag att jag ger upp. Att jag sviker mig själv. Att jag sviker mina nära och kära. Att jag sviker alla terapeuter som har hjälpt mig hitta verktygen. Jag har ju en del verktyg. En del vägar att pröva. Så varför fixar jag det inte? Varför kämpar jag inte? Varför ger jag upp? Jo, för att känslan är så stark. Jag känner mig så fruktansvärt liten. Vill krypa ihop i en stor trygg famn bara. Men det har jag ingen. Så jag äter.
Betyder det att jag inte vill bli frisk? Nej, det gör det inte. Men vägen dit känns som en rejäl uppförsbacke. Och jag undrar om jag någonsin ska orka att nå fram. Men nej, jag vill inte känna mig liten. Såklart. Men känslan tar överhanden. Förnuftet försvinner.
Det kommer omöjligen att räcka för mig att träna ångesthantering. Det är alldeles nödvändigt att angripa grundproblemet, d v s att jag känner mig så vansinnigt liten, så vansinnigt ofta. Jag tror att det är kärnan i problemet. På något vis. Och jag antar att det handlar om en bristande självkänsla, som har sitt ursprung i barnet K. Jag minns att jag var väldigt osäker på mig själv redan som barn. Med åren har jag sedan förändrats som person och utvecklat en hyfsat god yttre självsäkerhet, men den inre osäkerheten har följt med. Kanske är det inte hela förklaringen, men jag tror att det ligger något i det.
Jag tror inte att det tjänar något till att rota i och analysera barndomen för rotandets och analyserandet skull. Men ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att få en förklaring till varför man hanterar livet på det sätt man gör. Om jag lyckas ta reda på orsaken till min aktuella inre osäkerhet kanske jag också kan bearbeta den och hitta en lösning, ett sätt att förhålla mig till den. Ett sätt att inte låta känslan ta över.
Men vägen är lång. Och jag känner mig liten, så fruktansvärt liten. Så länge som jag känner mig liten tror jag att jag kommer att ha ångest. Men den dagen jag lyckas komma åt och göra mig av med känslan av litenhet, då kommer det hända grejer. Det är jag övertygad om.
Jag är ju en stark, bra, fin, intressant, framåt, ambitiös, nyfiken person under allt det här. Jag har potential. Men för tillfället gör oron och ångesten och känslan av litenhet att jag inte orkar leva livet fullt ut. Känslorna är riktiga energitjuvar, och lämnar inte mycket kraft kvar till engagemang i resten av livet. I alla fall inte just nu. Men en dag hoppas jag att jag ska uppleva att jag kan leva fullt ut. Det vore trevligt.
Jag tycker att jag är värd bättre än såhär. Att jag är värd att må bra.
Tänk att det ska vara så svårt att vara människa.
torsdag 10 april 2008
En helt normal person med ångest
Jag ägnar mig numera åt en gruppaktivitet en gång i veckan.
Ångesthantering i grupp, ledd av två sjukgymnaster.
Första tillfället var igår. Och jag blev helt såld. Det kändes så bra. Så jättejättejättebra.
Det var övningar som hade med avslappning, kroppskännedom, andning och meditation att göra. Liknande övningar som jag gör under mina individuella besök hos sjukgymnasten. Men det här kändes av någon anledning annorlunda, liksom ännu bättre. Det var så skönt att göra övningarna i grupp. Det gjorde det konstigt nog nästan lättare att gå in i sig själv och fokusera på övningarna.
Jag är så fruktansvärt tacksam och glad att jag har fått möjligheten att gå hos en sjukgymnast för min ångest, och nu dessutom ha sjukgymnastik i grupp. Jag tror, att om jag bara får med mig kroppen, kan jag lättare tänka konstruktiva avslappnade tankar också. Ångest, oro och stress är faktiskt något väldigt fysiskt.
Halva vinsten med gruppen var att jag fick se att det faktiskt är "helt vanligt folk" som har ångestproblematik. Att jag inte är konstig alls. Att vem som helst kan ha ångest. Och att jag inte är den enda som behöver hjälp att hantera den. Framförallt att jag inte är misslyckad för att jag inte klarar att hantera den själv. Det finns ju en massa människor som också behöver hjälp att hantera sin ångest. Att se annat "vanligt folk" med samma problem gav mig en känsla av att jag är helt normal. Det var en skön insikt.
Ångesthantering i grupp, ledd av två sjukgymnaster.
Första tillfället var igår. Och jag blev helt såld. Det kändes så bra. Så jättejättejättebra.
Det var övningar som hade med avslappning, kroppskännedom, andning och meditation att göra. Liknande övningar som jag gör under mina individuella besök hos sjukgymnasten. Men det här kändes av någon anledning annorlunda, liksom ännu bättre. Det var så skönt att göra övningarna i grupp. Det gjorde det konstigt nog nästan lättare att gå in i sig själv och fokusera på övningarna.
Jag är så fruktansvärt tacksam och glad att jag har fått möjligheten att gå hos en sjukgymnast för min ångest, och nu dessutom ha sjukgymnastik i grupp. Jag tror, att om jag bara får med mig kroppen, kan jag lättare tänka konstruktiva avslappnade tankar också. Ångest, oro och stress är faktiskt något väldigt fysiskt.
Halva vinsten med gruppen var att jag fick se att det faktiskt är "helt vanligt folk" som har ångestproblematik. Att jag inte är konstig alls. Att vem som helst kan ha ångest. Och att jag inte är den enda som behöver hjälp att hantera den. Framförallt att jag inte är misslyckad för att jag inte klarar att hantera den själv. Det finns ju en massa människor som också behöver hjälp att hantera sin ångest. Att se annat "vanligt folk" med samma problem gav mig en känsla av att jag är helt normal. Det var en skön insikt.
Torsdagsrörmokeri
Idag har jag ägnat mig åt rörmokeri.
Det rann väldigt sakta i mitt tvättställ och fixig-och-donig som jag kände mig satte jag mig på knä, kavlade upp ärmarna och började skruva på vreden vid vattenlåset.
Ni anar inte vad som finns gömt i rören. Ni anar inte.
För att inte tala om den angenäma doft som spred sig i hela badrummet och halva lägenheten.
2½ års hår, tvålrester, smuts och gud vet vad.
Jag kan förstå varför vattnet inte rann.
Rörmokeriresultat:
1) En något illaluktande K.
2) Suuupersnabb avrinning i tvättstället.
Det får man väl vara nöjd med.
Det rann väldigt sakta i mitt tvättställ och fixig-och-donig som jag kände mig satte jag mig på knä, kavlade upp ärmarna och började skruva på vreden vid vattenlåset.
Ni anar inte vad som finns gömt i rören. Ni anar inte.
För att inte tala om den angenäma doft som spred sig i hela badrummet och halva lägenheten.
2½ års hår, tvålrester, smuts och gud vet vad.
Jag kan förstå varför vattnet inte rann.
Rörmokeriresultat:
1) En något illaluktande K.
2) Suuupersnabb avrinning i tvättstället.
Det får man väl vara nöjd med.
söndag 6 april 2008
Shit! Vad hände?!
Det osannolika har inträffat! Ja, jag är lite chockad själv faktiskt.
Jag, självaste självkritiska sistaminuten-"putsa-putsa-putsa-tills-det-blir-skinande-perfekt"-studenten, har gjort det!
Alltså: slutfört och lämnat in en skoluppgift 2 (!!) dagar innan deadline. Har verkligen aldrig aldrig någonsin hänt förut.
Det allra mest anmärkningsvärda och (om jag får säga det själv) beundransvärda i situationen är att jag någorlunda lyckades släppa mina krav på att resultatet måste bli perfekt.
Mina perfektionskrav brukar ge mig prestationsångest till tusen och ibland blockera mig helt och hållet. Dessutom blir resultatet allt som oftast överarbetat. Perfektionskraven brukar helt enkelt resultera i onödigt mycket jobb och onödigt mycket ångest och press. Inget konstruktivt precis. Och den här gången sket jag i den. Den där prestationsperfektionisten i mig. Jag började att skriva, helt kravlöst. Till slut fick jag ihop en hyfsad text. Och jag lät den duga. Jag lät den vara tillräckligt bra. Och jag mailade in den. Så nu går det inte att ångra på. Veeery good, K!
Jag, självaste självkritiska sistaminuten-"putsa-putsa-putsa-tills-det-blir-skinande-perfekt"-studenten, har gjort det!
Alltså: slutfört och lämnat in en skoluppgift 2 (!!) dagar innan deadline. Har verkligen aldrig aldrig någonsin hänt förut.
Det allra mest anmärkningsvärda och (om jag får säga det själv) beundransvärda i situationen är att jag någorlunda lyckades släppa mina krav på att resultatet måste bli perfekt.
Mina perfektionskrav brukar ge mig prestationsångest till tusen och ibland blockera mig helt och hållet. Dessutom blir resultatet allt som oftast överarbetat. Perfektionskraven brukar helt enkelt resultera i onödigt mycket jobb och onödigt mycket ångest och press. Inget konstruktivt precis. Och den här gången sket jag i den. Den där prestationsperfektionisten i mig. Jag började att skriva, helt kravlöst. Till slut fick jag ihop en hyfsad text. Och jag lät den duga. Jag lät den vara tillräckligt bra. Och jag mailade in den. Så nu går det inte att ångra på. Veeery good, K!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
