Att känna sig liten

Har känt mig väldigt kraftlös senaste tiden. Energilös. Dämpad. Och så är jag på gränsen. Ständigt på gränsen. Och ganska ofta tippar jag över. Går omkring med en hel del oro och ångest mest hela tiden för tillfället. Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Så jag äter en del. Och riskerar följdaktligen att lägga på mig en del vikt, vilket är ångestskapande i sig. Har fortfarande inte mycket till kontroll över maten.

Alltihop är en enda ond cirkel. Handlingarna dämpar för stunden, men konserverar och förvärrar ångesten långsiktigt. Jag är fullt medveten om detta.

Jag vet vad jag behöver. Ungefär. Inte helt och hållet, men jag har en del verktyg iallafall. Jag vet hur jag skulle kunna öva. Träna på att hantera ångesten. Problemet är att när ångesten tar mig i sitt grepp kväver den all förnuftsmässig tankeverksamhet. Jag styrs av känslan. Helt och hållet. I stunden brukar det helt enkelt kännas som om jag inte orkar, att jag inte har kraft att kämpa emot, att jag saknar energi att plocka fram mina verktyg och träna ångesthantering. Jag orkar inte, så jag ger upp. Jag lämnar ut mig åt känslan, och tröstar mig med sötsaker.

Gång på gång upplever jag att jag ger upp. Att jag sviker mig själv. Att jag sviker mina nära och kära. Att jag sviker alla terapeuter som har hjälpt mig hitta verktygen. Jag har ju en del verktyg. En del vägar att pröva. Så varför fixar jag det inte? Varför kämpar jag inte? Varför ger jag upp? Jo, för att känslan är så stark. Jag känner mig så fruktansvärt liten. Vill krypa ihop i en stor trygg famn bara. Men det har jag ingen. Så jag äter.

Betyder det att jag inte vill bli frisk? Nej, det gör det inte. Men vägen dit känns som en rejäl uppförsbacke. Och jag undrar om jag någonsin ska orka att nå fram. Men nej, jag vill inte känna mig liten. Såklart. Men känslan tar överhanden. Förnuftet försvinner.

Det kommer omöjligen att räcka för mig att träna ångesthantering. Det är alldeles nödvändigt att angripa grundproblemet, d v s att jag känner mig så vansinnigt liten, så vansinnigt ofta. Jag tror att det är kärnan i problemet. På något vis. Och jag antar att det handlar om en bristande självkänsla, som har sitt ursprung i barnet K. Jag minns att jag var väldigt osäker på mig själv redan som barn. Med åren har jag sedan förändrats som person och utvecklat en hyfsat god yttre självsäkerhet, men den inre osäkerheten har följt med. Kanske är det inte hela förklaringen, men jag tror att det ligger något i det.

Jag tror inte att det tjänar något till att rota i och analysera barndomen för rotandets och analyserandet skull. Men ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att få en förklaring till varför man hanterar livet på det sätt man gör. Om jag lyckas ta reda på orsaken till min aktuella inre osäkerhet kanske jag också kan bearbeta den och hitta en lösning, ett sätt att förhålla mig till den. Ett sätt att inte låta känslan ta över.

Men vägen är lång. Och jag känner mig liten, så fruktansvärt liten. Så länge som jag känner mig liten tror jag att jag kommer att ha ångest. Men den dagen jag lyckas komma åt och göra mig av med känslan av litenhet, då kommer det hända grejer. Det är jag övertygad om.

Jag är ju en stark, bra, fin, intressant, framåt, ambitiös, nyfiken person under allt det här. Jag har potential. Men för tillfället gör oron och ångesten och känslan av litenhet att jag inte orkar leva livet fullt ut. Känslorna är riktiga energitjuvar, och lämnar inte mycket kraft kvar till engagemang i resten av livet. I alla fall inte just nu. Men en dag hoppas jag att jag ska uppleva att jag kan leva fullt ut. Det vore trevligt.

Jag tycker att jag är värd bättre än såhär. Att jag är värd att må bra.

Tänk att det ska vara så svårt att vara människa.