Hälsning från Fröken svår

Jag har inga yttre krav på mig nu. Inga måsten. Inget jobb (eftersom jag är sjukskriven).

Så, vad är det som är så förbannat svårt då? Jag behöver ju i princip inte göra något annat än att existera. Men jag tycker det är jobbigt att existera. För i mitt fall (enligt mig) innefattar det: äta lagom och regelbundet, sova lagom och regelbundet, röra på mig lagom och regelbundet och stå ut med en massa tankar som det känns som om min hjärna tänker per automatik. Tankar som ger ångest. Så, stå ut med ångest får vi räkna in också.

Men jag fattar inte varför jag tvunget måste göra det så förbannat jävla svårt för mig själv. Jag behöver ju bara existera. Och stå ut. Men det är där det svåra kommer in. Jag har svårt att stå ut med mig själv. Jag liksom gror in i mig själv. Trasslar in mig i mina negativa tankar och min självmobbning.

Jag tycker inte om att vara ensam med mig själv. Jag brukade tycka att det var lugnt och skönt. Förut. Men för tillfället fungerar det mycket dåligt att vara ensam. Jag trasslar in mig i mig själv. Och klarar inte ens av vardagliga till synes enkla grejer som att äta normalt och sova regelbundet. För när jag är ensam går min hjärna på högvarv. Negativa tankar snurrar runt runt runt och ångest ångest och jag vill ju inte leva och jag känner mig ensam och alla andra verkar ha någon och alla andra verkar vara mer lyckade och lyckliga och jag är bara ensam ensam ensam och deprimerad och tjock och sjuk och ful och vad ska folk tycka och ångest ångest jobbigt jobbigt och måste träna mer sluta tröstäta dålig karaktär men ångest ångest jobbigt jobbigt ingen vill ha mig allt är skit kan lika väl tröstäta för inget spelar nån jävla roll alls för jag kan ändå inte få det liv jag vill ha men vad vill jag egentligen ha nej jag vill ju ingenting ingenting alls inte sjuksköterska inte läkare inte ekonom inte ingenjör inte förtidspensionär nej ingeningenting så inget spelar nån roll och så sitter jag där med godispåsen igen och bedövar. Jag hamnar så ofta där. Och jag vet inte hur jag ska lyckas att bryta den onda cirkeln. För jag tycker ju inte om mig själv. Det är ju där i det bottnar, alltsammans.

Men jag vill ju så gärna må bra. Åtminstone hyfsat. Jag vill ju vilja leva. Egentligen. Men jag orkar inte med mig själv.

Vänliga hälsningar // Fröken svår

Kom kampsång

När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull

När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta

Ligg då kvar, för det är okej att vara svag

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt

Rum känns så stor att du inte kan andas

Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

(text: Lasse Lindh)

Övervikt (Flodhäst-syndromet)

Jag känner mig som en flodhäst.

Plus 20 kg (på bara två månader!) tack vare en antidepressiv medicin som gav mig en enorm aptit. Jag var skithungrig. Hela tiden. Åt från morgon till kväll, i princip. (och jag som har tendens till tröstätning i vanliga fall.)

Ni ska bara veta hur svårt det är att stå emot och inte äta när kroppen (eller nåja, läkemedlet) lurar en och ger en sådana enorma hungerskänslor. Det kan inte handla bara om dålig karaktär.

20 kg. Kan ni fatta? Det är ju helt rubbat. Jag har blivit så fet att jag känner mig klumpig och osmidig när jag rör på mig. (Men jag rör på mig, vilket har blivit viktigare än någonsin, om jag ska bli normalviktig igen.)

Det där läkemedlet sattes ut, och andra sattes in i samband med min inläggning. Visst har jag fortfarande sug och lite svårt att känna när jag är mätt, men det går inte ens jämföra med den hunger och det sug efter mat som jag hade förut. Det spelar inte ens i samma division. Så det är skönt. Men skadan är ju liksom redan skedd. 20 kg. Undrar hur stor jag hade blivit om jag fortsatt äta samma läkemedel? Jag hade tamejfan ätit ihjäl mig, tror jag. Tack och lov att jag blev av med den medicinen. Jävla skitmedicin.

Jag har aldrig varit så här stor förut. Det känns konstigt. Har svårt att identifiera mig med min kropp. Det känns skitjobbigt. Jag har aldrig varit överviktig. Min kropp känns helt främmande för mig. Känns jättekonstigt att dra runt på alla de här kilona. Trivs inte alls.

Jag har alltid haft svårt att acceptera min kropp, ansett att jag aldrig varit smal nog - trots att jag alltid varit normalviktig. Men idag kan jag undra varför jag inte kunde inse att jag hela tiden var lagom. Jag var ju liksom iallafall inte överviktig. Eller fet. (för en uppgång på några kilon till skulle klassificera mig som fet, enligt BMI).

Shit.

Jobbigt jobbigt jobbigt.

Om höstens kursutbud

Har suttit och slökollat igenom högskolornas och universitetens kursutbud inför höstterminen 2008. Ni anar inte hur många märkliga kurser det finns. "Rovdjuren och människan" 15 hp, "Från Sherlock till Wallander - en kriminell resa i tid och rum" 5 hp... Eller vad sägs om "Yrkesinriktad svampkännedom" 7,5 hp?

Men hur mycket jag än letar, så hittar jag inte de kurser jag önskar mig allra mest.

Att vilja leva, grundkurs 15 hp
Ork och energi 30 hp
Ångesthantering 15 hp (A-nivå, B-nivå, C-nivå, D-nivå)
Normalt förhållande till mat och ätande 15 hp
Självkänsla 60 hp
Självförtroende 30 hp
Egenkärlek 60 hp
Psykisk uthållighet 60 hp
Lycka 7,5 hp
Livsglädje 15 hp

Lägesrapport (utifall att det är någon som fortfarande kollar min blogg ibland..)

Det här har hänt sedan sist:

Det har kort och gott gått utför. Har mått riktigt riktigt riktigt kasst och efter (ytterligare) ett suicidförsök (tablettintox) hamnade jag på psyk, där jag nu är inlagd (och där de för övrigt också proppar i mig en massa tabletter men förhoppningsvis på ett mer kontrollerat och genomtänkt vis).

Så nu är jag:

• lite halvt neddrogad (vilket innebär ångestlindring - en ångestlindring som är absolut nödvändig och som ger mig lite andrum)
• psykpatient (the real deal: inlagd psykpatient.. det ni!)
• sjukskriven (igen)
• hungrig (nedrans läkemedelsbiverkningar!)
• tjock (se ovan)
• trött (se ovan)
• upprörd (över en massa vårdrelaterade grejer som jag tycker inte fungerar som de borde)

Ja, ungefär så.

De första dagarna skulle jag observeras ordentligt och fick inte lämna avdelningen. Efter några dagar fick jag lämna avdelningen kortare stunder med personal eller anhörig.

Vilken vuxen människa som helst skulle ha blivit frustrerad över att inte kunna komma och gå som hon vill.

Jag blev heltokig. Skitfrustrerad. Asförbannad. Tycker inte om att känna mig kontrollerad. Efter ett raseriutbrott under vilket jag basunerade ut min frustration över att aldrig få vara ensam (samt redogjorde för mitt behov av just ensamhet) fick jag dagpermission. Så nu får jag komma och gå som jag vill. Och i ärlighetens namn tror jag att jag snart ska gå. För gott. Skriva ut mig. Och låta öppenvården ta vid. Men det är ett svårt beslut att ta. Att avgöra när man tror att man mår bättre hemma (läs: ute i den lugna friheten) än på en psykiatrisk vårdavdelning (läs: dårhus).