Hälsning från Fröken svår

Jag har inga yttre krav på mig nu. Inga måsten. Inget jobb (eftersom jag är sjukskriven).

Så, vad är det som är så förbannat svårt då? Jag behöver ju i princip inte göra något annat än att existera. Men jag tycker det är jobbigt att existera. För i mitt fall (enligt mig) innefattar det: äta lagom och regelbundet, sova lagom och regelbundet, röra på mig lagom och regelbundet och stå ut med en massa tankar som det känns som om min hjärna tänker per automatik. Tankar som ger ångest. Så, stå ut med ångest får vi räkna in också.

Men jag fattar inte varför jag tvunget måste göra det så förbannat jävla svårt för mig själv. Jag behöver ju bara existera. Och stå ut. Men det är där det svåra kommer in. Jag har svårt att stå ut med mig själv. Jag liksom gror in i mig själv. Trasslar in mig i mina negativa tankar och min självmobbning.

Jag tycker inte om att vara ensam med mig själv. Jag brukade tycka att det var lugnt och skönt. Förut. Men för tillfället fungerar det mycket dåligt att vara ensam. Jag trasslar in mig i mig själv. Och klarar inte ens av vardagliga till synes enkla grejer som att äta normalt och sova regelbundet. För när jag är ensam går min hjärna på högvarv. Negativa tankar snurrar runt runt runt och ångest ångest och jag vill ju inte leva och jag känner mig ensam och alla andra verkar ha någon och alla andra verkar vara mer lyckade och lyckliga och jag är bara ensam ensam ensam och deprimerad och tjock och sjuk och ful och vad ska folk tycka och ångest ångest jobbigt jobbigt och måste träna mer sluta tröstäta dålig karaktär men ångest ångest jobbigt jobbigt ingen vill ha mig allt är skit kan lika väl tröstäta för inget spelar nån jävla roll alls för jag kan ändå inte få det liv jag vill ha men vad vill jag egentligen ha nej jag vill ju ingenting ingenting alls inte sjuksköterska inte läkare inte ekonom inte ingenjör inte förtidspensionär nej ingeningenting så inget spelar nån roll och så sitter jag där med godispåsen igen och bedövar. Jag hamnar så ofta där. Och jag vet inte hur jag ska lyckas att bryta den onda cirkeln. För jag tycker ju inte om mig själv. Det är ju där i det bottnar, alltsammans.

Men jag vill ju så gärna må bra. Åtminstone hyfsat. Jag vill ju vilja leva. Egentligen. Men jag orkar inte med mig själv.

Vänliga hälsningar // Fröken svår