Övervikt (Flodhäst-syndromet)

Jag känner mig som en flodhäst.

Plus 20 kg (på bara två månader!) tack vare en antidepressiv medicin som gav mig en enorm aptit. Jag var skithungrig. Hela tiden. Åt från morgon till kväll, i princip. (och jag som har tendens till tröstätning i vanliga fall.)

Ni ska bara veta hur svårt det är att stå emot och inte äta när kroppen (eller nåja, läkemedlet) lurar en och ger en sådana enorma hungerskänslor. Det kan inte handla bara om dålig karaktär.

20 kg. Kan ni fatta? Det är ju helt rubbat. Jag har blivit så fet att jag känner mig klumpig och osmidig när jag rör på mig. (Men jag rör på mig, vilket har blivit viktigare än någonsin, om jag ska bli normalviktig igen.)

Det där läkemedlet sattes ut, och andra sattes in i samband med min inläggning. Visst har jag fortfarande sug och lite svårt att känna när jag är mätt, men det går inte ens jämföra med den hunger och det sug efter mat som jag hade förut. Det spelar inte ens i samma division. Så det är skönt. Men skadan är ju liksom redan skedd. 20 kg. Undrar hur stor jag hade blivit om jag fortsatt äta samma läkemedel? Jag hade tamejfan ätit ihjäl mig, tror jag. Tack och lov att jag blev av med den medicinen. Jävla skitmedicin.

Jag har aldrig varit så här stor förut. Det känns konstigt. Har svårt att identifiera mig med min kropp. Det känns skitjobbigt. Jag har aldrig varit överviktig. Min kropp känns helt främmande för mig. Känns jättekonstigt att dra runt på alla de här kilona. Trivs inte alls.

Jag har alltid haft svårt att acceptera min kropp, ansett att jag aldrig varit smal nog - trots att jag alltid varit normalviktig. Men idag kan jag undra varför jag inte kunde inse att jag hela tiden var lagom. Jag var ju liksom iallafall inte överviktig. Eller fet. (för en uppgång på några kilon till skulle klassificera mig som fet, enligt BMI).

Shit.

Jobbigt jobbigt jobbigt.