Lägesrapport (utifall att det är någon som fortfarande kollar min blogg ibland..)

Det här har hänt sedan sist:

Det har kort och gott gått utför. Har mått riktigt riktigt riktigt kasst och efter (ytterligare) ett suicidförsök (tablettintox) hamnade jag på psyk, där jag nu är inlagd (och där de för övrigt också proppar i mig en massa tabletter men förhoppningsvis på ett mer kontrollerat och genomtänkt vis).

Så nu är jag:

• lite halvt neddrogad (vilket innebär ångestlindring - en ångestlindring som är absolut nödvändig och som ger mig lite andrum)
• psykpatient (the real deal: inlagd psykpatient.. det ni!)
• sjukskriven (igen)
• hungrig (nedrans läkemedelsbiverkningar!)
• tjock (se ovan)
• trött (se ovan)
• upprörd (över en massa vårdrelaterade grejer som jag tycker inte fungerar som de borde)

Ja, ungefär så.

De första dagarna skulle jag observeras ordentligt och fick inte lämna avdelningen. Efter några dagar fick jag lämna avdelningen kortare stunder med personal eller anhörig.

Vilken vuxen människa som helst skulle ha blivit frustrerad över att inte kunna komma och gå som hon vill.

Jag blev heltokig. Skitfrustrerad. Asförbannad. Tycker inte om att känna mig kontrollerad. Efter ett raseriutbrott under vilket jag basunerade ut min frustration över att aldrig få vara ensam (samt redogjorde för mitt behov av just ensamhet) fick jag dagpermission. Så nu får jag komma och gå som jag vill. Och i ärlighetens namn tror jag att jag snart ska gå. För gott. Skriva ut mig. Och låta öppenvården ta vid. Men det är ett svårt beslut att ta. Att avgöra när man tror att man mår bättre hemma (läs: ute i den lugna friheten) än på en psykiatrisk vårdavdelning (läs: dårhus).