Det var bättre förr

Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har alltid varit bortskämd med att kunna sova på nätterna. Att somna hyfsat snabbt och i de fall jag ändå vaknat nattetid - kunnat somna om med en gång.

Men nu är det slut på det roliga.

För tillfället är min sömn i total oordning. Det känns jättekonstigt. Ovant. Att vara psykiskt trött dagtid kan vara nog så handikappande, men att vara trött för att man inte sovit på nätterna... Det är något helt nytt för mig. När man inte sover på natten blir man en total zombie på dagen. Det är helt sjukt. Man fungerar inte överhuvudtaget. Och faller i plötslig djupsömn i skolans föreläsningssalar.

Okej. Såhär ser min natt ut:
Somnar. Sover en eller två timmar. Vaknar. Vrider och vänder mig i sängen. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Drar av mig täcket. Drar på mig täcket. Rullar omkring i sängen i jakt på ett bättre sovläge. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Blir kissnödig. Vinglar upp till badrummet. Tillbaka till sängen. Vrider och vänder mig. Sover en eller två timmar, tills klockan slår 7 och väckningssignalen ljuder.

Antagligen är det bara någon slags tillfällig rubbning. Men ack så frustrerande! Och inte blir sömnen bättre när man väl börjar noja över den...

Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att jag har fått en helt ny förståelse och empati för människor som inte sover på nätterna. Nu vet jag hur det känns.

Men så kan man ju fråga sig om det ska vara alldeles precis nödvändigt att man själv ska behöva gå igenom varenda tillstånd för att kunna känna empati...?

Stackars oss blivande sjuksköterskor isåfall... ;)