Små små steg framåt

Jag försöker. I ärlighetens namn ger jag upp emellanåt också. Men det viktiga är att jag försöker.

Idag var jag ute och sprang till exempel. Fast det blev någonslags löptur/promenad. Jag är ju inte så himla vältränad för tillfället. Men jag är väldigt nöjd att jag tog mig ut. Att jag fick tummen ur.

Ibland har jag svårt att få tummen ur att göra saker som jag vet är bra för mig i det långa loppet. Det är lättare att bara ge upp och ge efter och stänga in mig och sitta och äta godis och gud vet vad hela dagen. Men hur kul är det i längden? Hur bra mår jag?

Jag är nöjd med mig själv varje gång jag tar tag i något, och gör något konstruktivt som är bra för mig själv. Idag var jag ute och rörde på mig. Och sedan satt jag på balkongen i solen och njöt en stund. Gjorde ingenting. Och njöt av det. Det är sådana saker som är bra för mig. På riktigt. I det långa loppet.

Ikväll ska jag iväg och grilla med några vänner. Det är också bra för mig. Jag mår bra när jag är med mina vänner. Det är konstruktivt.

Och idag har jag faktiskt inte vräkt i mig något konstigt. I allafall inte än ;). Istället har jag varit sysselsatt och varit ute i solen.

Dessutom har jag beslutat att ta tag i en specifik ångesthanteringsövning också. En som vi har gjort i min sjukgymnastledda ångesthanteringsgrupp. Autonom träning kallas övningen. Och jag tänkte träna på den varje dag. För att få med mig kroppen. "Lura in" kroppen i ett lugn. Men det kräver övning innan man får önskad effekt. Vad det handlar om är helt enkelt att jag ska "lära om" kroppen. Den är van vid att vara spänd och ångestfylld. Det är inget man ändrar på i en handvändning. Men nu ska jag sakta men säkert träna in den här övningen i kroppen. I slutändan kommer det förhoppningsvis resultera i att jag har ett fungerande verktyg för att finna lugnet i kroppen. Ett verktyg för att hantera oro och ångest när det dyker upp. Men som sagt, det kräver träning först. För att det ska fungera.

Jag är definitivt inte framme än. Men jag är på gång.