Hälsning från Fröken svår

Jag har inga yttre krav på mig nu. Inga måsten. Inget jobb (eftersom jag är sjukskriven).

Så, vad är det som är så förbannat svårt då? Jag behöver ju i princip inte göra något annat än att existera. Men jag tycker det är jobbigt att existera. För i mitt fall (enligt mig) innefattar det: äta lagom och regelbundet, sova lagom och regelbundet, röra på mig lagom och regelbundet och stå ut med en massa tankar som det känns som om min hjärna tänker per automatik. Tankar som ger ångest. Så, stå ut med ångest får vi räkna in också.

Men jag fattar inte varför jag tvunget måste göra det så förbannat jävla svårt för mig själv. Jag behöver ju bara existera. Och stå ut. Men det är där det svåra kommer in. Jag har svårt att stå ut med mig själv. Jag liksom gror in i mig själv. Trasslar in mig i mina negativa tankar och min självmobbning.

Jag tycker inte om att vara ensam med mig själv. Jag brukade tycka att det var lugnt och skönt. Förut. Men för tillfället fungerar det mycket dåligt att vara ensam. Jag trasslar in mig i mig själv. Och klarar inte ens av vardagliga till synes enkla grejer som att äta normalt och sova regelbundet. För när jag är ensam går min hjärna på högvarv. Negativa tankar snurrar runt runt runt och ångest ångest och jag vill ju inte leva och jag känner mig ensam och alla andra verkar ha någon och alla andra verkar vara mer lyckade och lyckliga och jag är bara ensam ensam ensam och deprimerad och tjock och sjuk och ful och vad ska folk tycka och ångest ångest jobbigt jobbigt och måste träna mer sluta tröstäta dålig karaktär men ångest ångest jobbigt jobbigt ingen vill ha mig allt är skit kan lika väl tröstäta för inget spelar nån jävla roll alls för jag kan ändå inte få det liv jag vill ha men vad vill jag egentligen ha nej jag vill ju ingenting ingenting alls inte sjuksköterska inte läkare inte ekonom inte ingenjör inte förtidspensionär nej ingeningenting så inget spelar nån roll och så sitter jag där med godispåsen igen och bedövar. Jag hamnar så ofta där. Och jag vet inte hur jag ska lyckas att bryta den onda cirkeln. För jag tycker ju inte om mig själv. Det är ju där i det bottnar, alltsammans.

Men jag vill ju så gärna må bra. Åtminstone hyfsat. Jag vill ju vilja leva. Egentligen. Men jag orkar inte med mig själv.

Vänliga hälsningar // Fröken svår

Kom kampsång

När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull

När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta

Ligg då kvar, för det är okej att vara svag

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt

Rum känns så stor att du inte kan andas

Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

(text: Lasse Lindh)

Övervikt (Flodhäst-syndromet)

Jag känner mig som en flodhäst.

Plus 20 kg (på bara två månader!) tack vare en antidepressiv medicin som gav mig en enorm aptit. Jag var skithungrig. Hela tiden. Åt från morgon till kväll, i princip. (och jag som har tendens till tröstätning i vanliga fall.)

Ni ska bara veta hur svårt det är att stå emot och inte äta när kroppen (eller nåja, läkemedlet) lurar en och ger en sådana enorma hungerskänslor. Det kan inte handla bara om dålig karaktär.

20 kg. Kan ni fatta? Det är ju helt rubbat. Jag har blivit så fet att jag känner mig klumpig och osmidig när jag rör på mig. (Men jag rör på mig, vilket har blivit viktigare än någonsin, om jag ska bli normalviktig igen.)

Det där läkemedlet sattes ut, och andra sattes in i samband med min inläggning. Visst har jag fortfarande sug och lite svårt att känna när jag är mätt, men det går inte ens jämföra med den hunger och det sug efter mat som jag hade förut. Det spelar inte ens i samma division. Så det är skönt. Men skadan är ju liksom redan skedd. 20 kg. Undrar hur stor jag hade blivit om jag fortsatt äta samma läkemedel? Jag hade tamejfan ätit ihjäl mig, tror jag. Tack och lov att jag blev av med den medicinen. Jävla skitmedicin.

Jag har aldrig varit så här stor förut. Det känns konstigt. Har svårt att identifiera mig med min kropp. Det känns skitjobbigt. Jag har aldrig varit överviktig. Min kropp känns helt främmande för mig. Känns jättekonstigt att dra runt på alla de här kilona. Trivs inte alls.

Jag har alltid haft svårt att acceptera min kropp, ansett att jag aldrig varit smal nog - trots att jag alltid varit normalviktig. Men idag kan jag undra varför jag inte kunde inse att jag hela tiden var lagom. Jag var ju liksom iallafall inte överviktig. Eller fet. (för en uppgång på några kilon till skulle klassificera mig som fet, enligt BMI).

Shit.

Jobbigt jobbigt jobbigt.

Om höstens kursutbud

Har suttit och slökollat igenom högskolornas och universitetens kursutbud inför höstterminen 2008. Ni anar inte hur många märkliga kurser det finns. "Rovdjuren och människan" 15 hp, "Från Sherlock till Wallander - en kriminell resa i tid och rum" 5 hp... Eller vad sägs om "Yrkesinriktad svampkännedom" 7,5 hp?

Men hur mycket jag än letar, så hittar jag inte de kurser jag önskar mig allra mest.

Att vilja leva, grundkurs 15 hp
Ork och energi 30 hp
Ångesthantering 15 hp (A-nivå, B-nivå, C-nivå, D-nivå)
Normalt förhållande till mat och ätande 15 hp
Självkänsla 60 hp
Självförtroende 30 hp
Egenkärlek 60 hp
Psykisk uthållighet 60 hp
Lycka 7,5 hp
Livsglädje 15 hp

Lägesrapport (utifall att det är någon som fortfarande kollar min blogg ibland..)

Det här har hänt sedan sist:

Det har kort och gott gått utför. Har mått riktigt riktigt riktigt kasst och efter (ytterligare) ett suicidförsök (tablettintox) hamnade jag på psyk, där jag nu är inlagd (och där de för övrigt också proppar i mig en massa tabletter men förhoppningsvis på ett mer kontrollerat och genomtänkt vis).

Så nu är jag:

• lite halvt neddrogad (vilket innebär ångestlindring - en ångestlindring som är absolut nödvändig och som ger mig lite andrum)
• psykpatient (the real deal: inlagd psykpatient.. det ni!)
• sjukskriven (igen)
• hungrig (nedrans läkemedelsbiverkningar!)
• tjock (se ovan)
• trött (se ovan)
• upprörd (över en massa vårdrelaterade grejer som jag tycker inte fungerar som de borde)

Ja, ungefär så.

De första dagarna skulle jag observeras ordentligt och fick inte lämna avdelningen. Efter några dagar fick jag lämna avdelningen kortare stunder med personal eller anhörig.

Vilken vuxen människa som helst skulle ha blivit frustrerad över att inte kunna komma och gå som hon vill.

Jag blev heltokig. Skitfrustrerad. Asförbannad. Tycker inte om att känna mig kontrollerad. Efter ett raseriutbrott under vilket jag basunerade ut min frustration över att aldrig få vara ensam (samt redogjorde för mitt behov av just ensamhet) fick jag dagpermission. Så nu får jag komma och gå som jag vill. Och i ärlighetens namn tror jag att jag snart ska gå. För gott. Skriva ut mig. Och låta öppenvården ta vid. Men det är ett svårt beslut att ta. Att avgöra när man tror att man mår bättre hemma (läs: ute i den lugna friheten) än på en psykiatrisk vårdavdelning (läs: dårhus).

Åter på banan

Jag har krisat ett tag. Big time. Varit nere på botten och vänt. Hade alldeles förlorat hoppet och gick omkring och ville dö hela dagarna, så jag kontaktade min läkare och fick ytterligare ett läkemedel utskrivet. Mer potent än det jag har sedan innan, och därmed också lite mer rikt på besvärliga biverkningar (såsom aptitökning, ödem och viktökning). Men jag tror på den. Jag tror att den kan hjälpa mig att få huvudet ovanför ytan. Och jag tror att jag är beredd att acceptera biverkningarna. Det måste få vara värt det, helt enkelt.

Jag tycker mig redan se en vändning. För jag har faktiskt mått riktigt okej ett par dagar. Jag har känt mig riktigt normal. Och när man har klivit omkring i en grå dimma av negativa tankar och känslor i flera månader är det vansinnigt befriande att känna sig normal.

Jag känner tillförlit. Till medicinen. Men framförallt till mig själv. Och det tror jag är medicinens förtjänst.

Jag var i en sits där jag inte orkade att hjälpa mig själv, där jag inte orkade att själv vända på mina mörka tankar. I ett sådant läge tror jag på läkemedelsbehandling. För att lyfta sinnet till den grad att man orkar att hjälpa sig själv. Och det känns som om jag är på väg dit nu. Visst är jag trött, visst har jag väldigt svårt att stå emot mat och sötsaker och visst finns det en oro inom mig. Men: det känns som om jag befinner mig i ett läge där jag kan börja att jobba med mina egna tankar. Och det är det allra viktigaste. För om jag orkar att arbeta med mig själv, kommer jag i längden också att kunna förändra mitt impulsiva ätande (tröst/överätande) och andra destruktiva inarbetade beteenden jag har.

Man måste börja någonstans. Och här börjar jag.

Jag har en plan. Den består av i huvudsak tre saker: En bok, ett läkemedel och en stegräknare.

Boken: Sluta grubbla, börja leva av Steven C. Hayes, är ett tips från en kille i min ångesthanteringsgrupp. Den hade hjälpt honom och utifrån vad han berättat tror jag att den kan hjälpa mig också.

Läkemedlet: Det nya. Därför att jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att hålla huvudet ovan ytan och ge mig psykisk kraft att jobba med mig själv.

Stegräknaren: Nyinköpt igår. Därför att jag tror att jag behöver röra på mig och andas frisk luft för att må väl, och för att promenader och löpturer kan ge mig ett lugn i själen. Och för att det helt enkelt blir lite roligare när man räknar steg istället för kilometrar.

bild: K

Om självmordstankar

Okej. Jag behöver skriva det här. Jag tycker inte att man ska undvika tunga ämnen.

När man hör människor tala om självmord och självmordstankar brukar man höra åsikter som att "ingen ska behöva må så dåligt att de vill ta sitt liv", "att begå självmord är en självisk handling", "unga som gör självmordsförsök vill bara ha uppmärksamhet, de förstår inte vad de gör och vill inte dö på riktigt" och dessutom "det finns hjälp att få för att bli av med självmordstankar".

Men... Om man faktiskt mår så dåligt då? Om man faktiskt inte orkar mer? Om man inte orkar med sig själv och inte ser något framtidshopp? Om man hur man än vrider och vänder på det känner sig så rakt igenom livstrött och inte får "fason" på sina negativa tankar och sin ledsenhet och litenhet? Och om man faktiskt har hjälp. Om man har blivit erbjuden hjälp som inte hjälper? Om man inte ser någon vändning trots medicin och terapeuter? Är det ens eget fel? Det är lätt att klandra sig själv. Har man inte lagt manken till? Inte försökt tillräckligt? Inte tagit sig själv i kragen? Känner man sig liten och ledsen varenda dag är det svårt att hitta någon krage att ta sig i.

Förmodligen har jag för dålig effekt av min nuvarande medicin och måste byta till någon annan. För så ledsen och kraftlös som jag är så ofta, är jag knappt mottaglig för särskilt mycket terapeutisk behandling. Men kanske behöver jag byta terapeut också.

Det sägs ju att det finns hjälp. Jag har fått höra att jag kommer att må bättre en dag. Men än så länge låter det där föga övertygande i mina öron.

Visst har jag behandling. Äter medicin, träffar terapeut och sjukgymnast. Men kanske är det inte raktigenom rätt behandling. Uppenbarligen inte. För med den här behandlingen finns det ingen som kan tuta i mig att jag kommer att må bättre. För jag tycker inte jag borde känna sådan hopplöshet och förtvivlan, fortfarande, efter mer än ett halvårs behandling. Någonstans måste jag få se en vändning. Se att det finns en väg ut.

Jag förväntar mig inga underverk. Allt jag söker är en strimma hopp. Någonting som känns värt det. Något som väger upp det jobbiga. Jag vill inte vilja dö. Men ångesten och ledsenheten tär på mig. Jag är trött. Livstrött. Det finns inte mycket energi och tid kvar till engagemang i resten av livet. Och jag vill orka engagera mig. I skolan, i jobb, i vänner, i familj, i husdjur, i träning.

Jag vill leva fullt ut. Inte bara nätt och jämnt.

Rosor på kinden, solsken i blick, saltstänk i håret och eufori i själen.

Igår gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Och det må jag säga. Det var sannerligen inte en dag för tidigt! Jag vindsurfade. Så himla coolt. Så otroligt häftigt. Så fantastiskt härligt underbart.

Jag är fortfarande helt hög.

Det här ska jag göra om många många gånger den här säsongen. Och säsongen efter det. Och säsongen efter det. Det lovar jag mig själv. I mina drömmar har jag redan min första egna bräda, och kan surfa hur mycket jag vill. :)

Jag älskar att ha saltvatten i håret. Jag älskar vågor. Doften av tång. Ljudet av måsskrin. Jag älskar salta vindar och saltstänk mot kinden. Jag älskar havet. Jag älskar västkusten.

Ingen annanstans kan jag få samma frihetskänsla. Ingen annanstans kan jag för en stund få glömma bort mina bekymmer.

Jag ska banne mig aldrig flytta härifrån.




foto: S

Om kroppar med volanger

Min kroppsstorlek orsakar mig mycket oro, varje dag. Det är en bit kvar innan jag räknas som överviktig, men den senaste tidens tröstätning börjar visa sig på min kropp. Och det, i sig, skapar ännu mera ångest. Jag både skapar och upprätthåller min egen onda cirkel. Inte ett dugg konstruktivt.

Det handlar mycket om en rädsla för inte duga om jag är några kilon tyngre. Att människor omkring mig ska titta snett, tänka att jag ser ohälsosam ut, att jag är okunnig (att jag inte vet vad som är hälsosam mat), att jag inte kan behärska mig. Jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka.

Jag skäms.

Det finns också en stor oro för att ingen någonsin kommer vilja ha mig om jag är större. Att jag blir oattraktiv.

Men så, idag, kom jag plötsligt till en insikt. Det slog mig att om några kilon någon gång skulle vara avgörande för om en kille vill ha mig eller inte - ja, då är det ju fel kille. Såklart. Jag vill inte ha en kille som måste ha en pinnsmal tjej. Jag vill ju ha någon som tycker om mig som jag är och inte bryr sig om jag råkar ha ett par kärlekshandtag (eller volanger, som Mia Törnblom kallar dem - jag älskar Mia Törnblom). Det är ju det allra viktigaste.

Jag vill ju ha någon som vill ha hela mig, med volanger och allt. Take it or leave it.

En fin torsdag i bilder

foto: K