Give me some KBT, please

Jag vill inte...

...ha huvudvärk
...ha magont
...må illa
...vara trött
...vara stel i nacken
...bli överviktig
...vara ledsen
...få mer ångest

...må sämre.

Ändå fortsätter jag att försöka döva min ångest och oro och trötthet och ledsenhet och tomhet och litenhet med... mat. I brist på riktigt godis eller socker går jag bärsärkagång i mitt eget kylskåp och köksskåp på jakt efter något som är så nära riktigt socker som möjligt. Idag hittade jag bara honung. Och russin. Eftersom jag oftast ser till att ha så lite sådana saker som möjligt hemma. Jag känner ju till riskerna. Jag kan inte ha en påse strösocker stående hemma i mitt skåp till exempel. Perioder när jag mår lite bättre kan det fungera, men inte nu.. Definitivt inte nu. Mitt ätande har närmat sig hetsätning igen. Och det är inget bra. Det finns inget bra med det.

Dessutom känns det som om jag blivit mättad nu. Av det söta. Sockrets effekt är inte lika bra längre. Jag har ätit så mycket sött på sistone att den ångestdämpande, lugnande effekten har minskat. Vilket resulterar i att jag istället äter ännu mer, av allt jag hittar, i någon slags fortsatt desperat tro (eller hopp) att kanske, kanske ska nästa smörgås hjälpa, nästa portion, nästa bit.. Men det enda som händer är att jag blir mättare och mättare.

Jag hatar att ha det såhär.

Och känner mig hopplös som inte fixar att låta bli.

Det fungerar ju inte ens. Kan jag inte ta till mig det? Det är ingen bra metod.

Men jag är så rädd för känslorna som finns bakom ångesten. Rädd att släppa fram alltihop.

Men jag vet att jag måste våga. Det är det enda sättet att närma sig ett liv fritt från skiten.

Varje dag, efter att ätit för att dämpa, tänker jag att "Imorgon ska jag våga. Imorgon ska jag prova att acceptera ångesten och litenheten. Imorgon ska jag våga att härda ut."

Men nästa morgon är jag samma lilla, tröstsökande, ångestfyllda K. Och när jag ska ut och möta verkligheten orkar jag inte mer. Jag saknar styrka att stå emot. Att tänka samma kloka tanke som kvällen före känns omöjligt.

Känner mig svag, hopplös, som inte orkar, trots att jag vet vad jag bör göra. Det tjänar inget till att klandra sig själv, men det är förbaskat svårt att låta bli.

Jag är så vansinnigt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra min situation. Men när jag inte orkar, vem ska göra det då?

Jag behöver hjälp. Ännu mer hjälp. För att nå dit att jag vågar ta steget att prova att acceptera ångesten, att härda ut. Jag behöver ta första steget. Ta mig över tröskeln. Kanske är det inte så läskigt och farligt som jag tror. Jag vet att ångest i sig inte är farligt. Vad jag däremot är rädd för är mig själv. Rädd för hur jag kan bli och vad jag kan ta mig till om jag släpper fram all ångest. Om jag mår riktigt dåligt.

Jag behöver en förbaskat bra kognitiv beteendeterapeut. Det är vad jag behöver. Synd att inte öppenpsyk tillhandahåller sådana. Förbaskat synd.