Blommorna doftar starkast efter ett oväder

- Heinrich Heine -

söndag 18 maj 2008

Om självmordstankar

Okej. Jag behöver skriva det här. Jag tycker inte att man ska undvika tunga ämnen.

När man hör människor tala om självmord och självmordstankar brukar man höra åsikter som att "ingen ska behöva må så dåligt att de vill ta sitt liv", "att begå självmord är en självisk handling", "unga som gör självmordsförsök vill bara ha uppmärksamhet, de förstår inte vad de gör och vill inte dö på riktigt" och dessutom "det finns hjälp att få för att bli av med självmordstankar".

Men... Om man faktiskt mår dåligt då? Om man faktiskt inte orkar mer? Om man inte orkar med sig själv och inte ser något framtidshopp? Om man hur man än vrider och vänder på det känner sig så rakt igenom livstrött och inte får "fason" på sina negativa tankar och sin ledsenhet och litenhet? Och om man faktiskt har hjälp. Om man har blivit erbjuden hjälp som inte hjälper? Om man inte ser någon vändning trots medicin och terapeuter? Är det ens eget fel? Det är lätt att klandra sig själv. Har man inte lagt manken till? Inte försökt tillräckligt? Inte tagit sig själv i kragen? Känner man sig liten och ledsen varenda dag är det svårt att hitta någon krage att ta sig i.

Förmodligen har jag för dålig effekt av min nuvarande medicin och måste byta till någon annan. För så ledsen och kraftlös som jag är så ofta, är jag knappt mottaglig för särskilt mycket terapeutisk behandling. Men kanske behöver jag byta terapeut också.

Det sägs ju att det finns hjälp. Jag har fått höra att jag kommer att må bättre en dag. Men än så länge låter det där föga övertygande i mina öron.

Visst har jag behandling. Äter medicin, träffar terapeut och sjukgymnast. Men kanske är det inte raktigenom rätt behandling. Uppenbarligen inte. För med den här behandlingen finns det ingen som kan tuta i mig att jag kommer att må bättre. För jag tycker inte jag borde känna sådan hopplöshet och förtvivlan, fortfarande, efter mer än ett halvårs behandling. Någonstans måste jag få se en vändning. Se att det finns en väg ut.

Jag förväntar mig inga underverk. Allt jag söker är en strimma hopp. Någonting som känns värt det. Något som väger upp det jobbiga. Jag vill inte vilja dö. Men ångesten och ledsenheten tär på mig. Jag är trött. Livstrött. Det finns inte mycket energi och tid kvar till engagemang i resten av livet. Och jag vill orka engagera mig. I skolan, i jobb, i vänner, i familj, i husdjur, i träning.

Jag vill leva fullt ut. Inte bara nätt och jämnt.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag förstår dina tankar. Men det finns alltid något att leva för. De gånger du mår bättre, skriv ner dem och minns att det finns något bra. Du kommer att bli bättre och du kämpar ju för det... Kämpa vidare! Du kommer att lyckas!

Anonym sa...

Du är 24 år, ambitiös och har svårt att leva. Jag känner igen mig i det, jag var också på det viset när jag var 24. Pillerburken, giftsprutan eller snaran fanns tillhands för när som helst var det dags att dö. Jag gifte mig det året jag fyllde 24, men samma vecka som bröllopet övervägde jag att ända allt. Berg och dalbana i känslolivet.
De gick bort, de där dödstankarna och jag glömde hur det var. Ända till dess jag stod inför min 21 åriga dotters döda kropp. Psykofarmaka och sprit ändade hennes liv.
Nånstans där tänkte jag, -din stund på jorden-. Det är snart ett år sedan nu.

Att som förälder få leva på båda sidor om ens barns liv -stund- är en mardröm jag inte önskar någon. Så banala alla ambitioner och planer blir när man står inför en död människa man älskar. Plötsligt förstod jag vilket elände jag kunnat skapa med min egen vårdslöshet. För även om livet många gånger är banalt och trist så är det ändå det enda liv man VET att man har.

Vad vill jag säga?
1.Det finns hopp om dig med. De allra flesta mår bättre med tiden. Det är faktiskt sant!
2.Du har ett ansvar mot dina närstående. Du kan förstöra mer än ditt liv.
3.Tänker du att du borde byta terapeut så gör det. Det är troligtvis det du vill och behöver men känner dig kanske bunden. Alla passar inte alla.
4.Ett drygt halvår är kort tid när det gäller medicininställning även om det känns långt. Håll ut! Om du äter stämningsstabiliserande läkemedel så räkna med att det tar tid innan de verkar. Kom ihåg att de påverkar minnet! Du studerar ju och det kan vara en svår kombination. Kanske dags för ett uppehåll i studierna? Ta upp dem senare!

Dan, 52 år, psykiatrisjuksköterska, familjeterapeut och sörjande

Anonym sa...

Tack Dan...

Anonym sa...

jag har en vän som tagit självmord och några som försökt.. men tror att man måste försöka försöka se det br i livet och inte det dåliga. vat att det är så sjukt svårt att göra det. och att livet kan kännas så avlägset, man är helt änkelt livstrött..
bra att du tar upp det tycker inte men ska gömma sådana saker!
ta hand om dig. och hoppas du får ett bra liv i framtiden.

Giulia sa...

Först måste jag säga hur otroligt rörd jag blev när jag läste ditt inlägg. Att säga att jag förstod, det vore en ren lögn. För det gör jag inte, jag har aldrig förstått, förstått den fruktan för livet, den sorgen eller den känslan av att det inte finns mer att få ut, få ut av livet.

När jag var 4 år gammal dog min mamma i cancer. Sen dess har min familj blivit så nära, så kärleksfulla. Det finns inga ord för smärtan, inga ord för saknaden eller för vägen tillbaka. Men vi insåg, att den resterande familjen, det var allt. Att förlora, att mista, att tappa någon man älskar, det är vidrigt, vidrigt och overkligt. Och jag hoppas du förstår att du faktiskt betyder allt för vissa. Att du är liknelsen med ett liv. Ta inte det ifrån dem.

Jag hoppas verkligen att du finner din balans som du söker. Att du kan få bli lycklig, stabil och nöjd. Jag hoppas att du inte ska känna rädsla för livet, rädsla för att vilja mista livet, rädsla för att göra dig själv besviken. Jag hoppas verkligen att du finner din väg. Jag skickar tusentals goda tankar till dig och kommer fortsätta läsa din blogg. Du skriver med ärlighet och djup.
/Giulia