Hopp.

Vill bara säga att jag känner nåtslags hopp nu. Trots allt. Under allt. Frid och fröjd är att ta i, men att jag känner hopp, det är ett stort kliv framåt.

Träffade min läkare idag. Världens bästa läkare. Jag har haft en himla tur. Hon bemöter mig precis på det sätt som jag behöver. Hon förstår.

Och det är nog bra att jag är fri några veckor till nu. Att jag får var det. Antagligen behöver jag det också. Kanske har jag skyndat lite för mycket den här hösten. Kanske hade det varit bra om jag tillåtit mig att vara helt sjukskriven lite längre tid. Men jag ville ju sooo bad att allt skulle bli som vanligt igen, att jag skulle komma tillbaka. Nu efteråt kan jag känna att jag nog var lite för snabb. Att komma tillbaka blev ett stressmoment. Att jag rasade igen var nog ett tecken på det. Nästa gång jag ska komma tillbaka, i januari, ska jag ta det väldigt mjukt och fint. Och vara uppmärksam på hur det känns. Och viktigast av allt: inte ha för höga krav på vad jag presterar. Att vara tillräckligt bra räcker. Jag måste inte vara bäst. Särskilt inte direkt efter en sjukskrivning..

Den är vansinnigt lurig, den där balansen. Man ska vara sjukskriven så pass länge att man hinner slappna av och någorlunda stabilisera sig inombords, men inte så länge att man blir deppigare bara av det faktum att man saknar något att göra.

Jag var nog väldigt rädd för att "fastna" i ett slags sjukskrivningstillstånd. Och på ett vis är det en bra tanke. Det är ju bra att ha viljan att komma tillbaka och bli frisk. Men kanske har jag forcerat det lite grann.

Har hela tiden haft svårt att tillåta mig själv att vara sjukskriven. Självbilden rasade liksom samman. Har tidvis känt mig som en misslyckad person, utan funktion i samhället. Trots att jag innerst inne vet att jag varit sjuk. Och alla kan bli sjuka. Det är bara det att det varit fan så mycket enklare om jag brutit ett ben, eller haft en fysisk sjukdom (ja, ni anar inte hur många gånger jag velat byta ut min ångest mot en fysisk sjukdom).

Jag ser fram emot januari. Men jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag är "ledig" fram tills dess. Jag tänker ta tillvara på tiden så gott jag kan. Det är nog bra att ha några veckor att förbereda sig mentalt för det första steget till att komma tillbaka. Nu ska jag iallafall tillbaka till något som jag verkligen vill. En situation jag tror att jag kommer trivas med. Visst är jag lite nervös, men jag håller alla mina tummar för att jag ska orka med det.