Sockerknark och ångesthantering

Jag är inte en person som skäms i tid och otid. Men det finns en sak jag skäms otroligt mycket för. Så mycket att jag tvekat om jag skulle skriva om det i bloggen eller inte, trots att min blogg är hyfsat anonym.

Det handlar om min relation till mat och sötsaker. Om tvångsätning, överätning, matmissbruk, sockerberoende.. kalla det vad ni vill.. Det finns ingenting, som inkluderar mig och mat, som är lagom. Och det är fruktansvärt jobbigt. Min relation till mat kan vara helt okej i perioder, och oftast lite bättre då jag skriver matdagbok (så det gör jag). Men rätt vad det är så förlorar jag all kontroll.

Det syns inte särskilt mycket utanpå. I grunden äter jag hyfsat bra, nyttig mat och tränar en del. Jag hade antagligen varit ett antal kilon lättare om jag haft ett bra förhållande till mat, men jag är ändå normalviktig.

Vad gäller sötsaker är min impulskontroll obefintlig. Finns det sötsaker tillgängliga i min omgivning så känner jag ett slags tvång att äta av dem ända tills de är slut. Jag förlorar ibland kontrollen totalt. Jag bara äter och äter. Sockret fyller en viktig funktion för mig. Det är ångestdämpande, lugnande. När jag äter sötsaker mår jag bra. Jag känner en otrolig lättnad som är svår att beskriva. Jag slutar tänka. Ibland kan det räcka med att tugga på någonting, kanske en morot eller smörgås eller kex, men oftast behöver jag sockret. Det har hänt att jag vräkt i mig ett halvt paket bitsocker, sockerbit för sockerbit. Bara för att det är det enda som lugnar mig. Har jag inte tillgång till socker så överäter jag allt annat jag kan hitta.. För det handlar också om att bli mätt. Om att bli så mätt så att man mår illa. Då hamnar fokus på illamåendet och inte på ångesten eller oron. Det är min egen beprövade metod. Fast den har ju sina brister såklart. Den fungerar bara en kort stund. Sedan tar en annan oro snart vid: oron för att bli större (gå upp i vikt). Så det är inte precis någon vattentät metod, men den "bästa" jag prövat so far. Sockret är det som dämpat ångesten bäst, i alla år. Sockret är mitt knark. Men det är inte hållbart.

Jag har prövat mig fram i mitt sökande efter en ny, långsiktigt hållbar, fungerande metod för ångesthantering:

1. En period prövade jag att gå en promenad när jag kände att ångesten var på väg. Utvärdering: Det slutade bara med att jag grät när jag gick, och att jag hade lika mycket ångest när jag kom hem - ångest som jag dämpade med nyinköpt godis.
2. Ge mig ut och springa av mig ångesten. Utvärderning: se ovan
3. Ringa mamma. Utvärdering: Känns bra att prata med någon, men ingen skillnad i ångest.
4. Ringa kompis. Utvärdering: Måste erkänna att jag knappt prövat den här punkten. Iallafall inte när jag har som mest ångest. Är rädd att skrämma bort vänner då. Det är ju inte meningen att de ska behöva vara mina terapeuter.
5. Andningsövningar. Utvärdering: Har definitivt potential, men kräver träning.
6. Medicin. Lugnande. Utvärdering: Dock så lugnande att man blir superdåsig i minst ett dygn och i princip somnar. Och dessutom vill jag ogärna bli beroende av medicin.

Genom åren har jag också "prövat" en del metoder som varit än mer självdestruktiva än sockret. Jag har skadat mig själv på olika vis. Dessa sätt att hantera ångest var dock så pass ohållbara att jag inte ser någon poäng med att ta upp dem här.

I längden är det viktigaste såklart att förebygga ångestanfall, genom att öva sig till ett lugn och en grundtrygghet i sig själv och sin kropp. Då får ångesten svårare att få fäste. Dock kan det ta ett tag innan man väl når dit och man behöver iallafall en metod att hantera ångesten de gånger den ändå dyker upp.

Har någon därute ett bra tips på hur man kan hantera ångest på ett hållbart vis? Hör då gärna av er med en kommentar! Alla tips mottages tacksamt. Utom självdestruktiva metoder - de åker i papperskorgen direkt. Här är det positivt fokus som gäller.