Att bedöva med mat

Jag vet att det inte hjälper mig, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula orättvist.

Någon som missbrukar alkohol kan bestämma sig för att aldrig mer dricka alkohol.

Någon som missbrukar mat kan knappast bestämma sig för att aldrig mer äta mat.

Det är så fruktansvärt svårt att äta lagom. En alkoholist behöver inte lära sig att dricka lagom. Jag betvivlar inte att det är jobbigt att bli av med ett alkoholmissbruk, men jag står fast vid att det är en underlättande faktor att man kan utesluta substansen helt och hållet.

Jobbiga känslor och tankar ligger och bubblar inuti mig hela tiden, och jag dämpar dem med sötsaker och annan mat. Jag äter och äter och äter. Allt för att slippa tänka, slippa känna. Hade min hjärna haft en off-knapp hade jag tryckt på den nu.

Jag har ätit mer än någonsin de senaste veckorna. Jag vet, att jag kommer att gå upp en hel (?) del i vikt på grund av mitt beteende. Men jag står inte ut med att släppa fram det jobbiga. Jag står inte ut med att hantera mig själv och mina egna tankar och känslor.

Suck! Ibland vill jag bara stänga av.

I sådana här lägen tvivlar jag stort på om jag någonsin kommer att orka att göra ett bra jobb som sjuksköterska. Jag orkar inte ens med mig själv. Hur ska jag då ha kraft kvar till att möta patienter och ge av mig själv på jobbet? Nej, jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Kommer jag någonsin att orka att leva ett vanligt liv?