Idag har jag varit med om en intressant sak.
Det hela utspelade sig på min vårdcentral. Inom loppet av en halvimme hann jag få två totalt olika reaktioner på det faktum att jag pluggar till sjuksköterska. Båda dessa "reagerande" personer har kunskap om att jag mått psykiskt dåligt, dock inga detaljer om det hela.
Först var det läkaren som frågade vad jag sysslar med. "Jo jag pluggar till sjuksköterska" svarar jag var på han utbrister ett glatt "jaha!" och ler. Det var med en ton som sade ungefär "jaha vad trevligt - då är vi intresserade av liknande saker!". Den här läkaren hade också för övrigt ett mycket bra bemötande och visade mycket förståelse för min berättelse.
En stund senare kommer jag till en undersköterska [U] i provtagningsrummet. Hon börjar med att fråga varför jag ska ta proverna (vilket jag efteråt inser att hon inte alls behöver veta något om - hon har ju bara fått en beställning på att vissa prover ska tas).
U: Varför är du här då?
K: Jag har varit trött väldigt länge. Så trött att jag har svårt att vara vaken en hel dag.
U: Ja, trötthet är ju ett diffust symtom... Hur länge har du varit trött då?
K: I några år.
U: I några år?? Och du har inte sökt förrän
nu? (med en betoning som låter som "din dumma idiot" typ..)
K: Jo, men det har inte visat något vid tidigare provtagningar, men min psykiater tyckte iallafall att jag skulle kolla upp det igen. Jag har mått psykiskt dåligt med ångest också så det kan ju hänga ihop med det med.
U: Hur länge har du haft ångest då?
K: Till och från i ca 8 år.
U: Oj!
Vad har hänt med dig??!
I det fortsatta samtalet försöker jag förklara att man faktiskt kan må psykiskt dåligt utan att det måste bero på en specifik traumatisk upplevelse i barndomen... Löjligt att man ska behöva förklara det för en undersköterska. För övrigt så har hon inte med att göra varför jag mår psykiskt dåligt.
Om det hade varit så att jag varit med om något fruktansvärt i min barndom så hade jag ändå inte velat dela det med henne.
Efter en stund frågar samma undersköterska vad jag sysslar med till vardags. Det leder till följande dialog:
K: Jag pluggar till sjuksköterska.
U: Jaja.. (med ett hånflin och en suck)
K: Och hur ska jag tolka den reaktionen...?
U: Ja, det är ju ett tufft jobb.
Mycket ansvar. Man måste ju vara stark som person. (detta säger hon med ett menande ansiktsuttryck)
K: Ja...
U: Ja, som sjuksköterska måste man ju vara VÄLDIGT stark. Både fysiskt och psykiskt.
[Slut på dialogen.]
*Suck!* Ingen annan har någonsin tvivlat på att jag kommer att kunna bli en bra sjuksköterska. Jag själv och människor som känner mig ser snarast mina egna upplevelser och erfarenheter som en tillgång i mitt kommande arbete. När man mår dåligt så blir man tvungen att reflektera mycket över sitt eget beteende och sina tankar och känslor. Man lär sig mycket om sig själv på vägen. Och självkännedom anser jag vara en stor tillgång hos en sjuksköterska. Överhuvudtaget förmågan att reflektera. Dessutom har jag blivit väldigt ödmjuk inför andra människor. Det anser jag också vara en god egenskap hos en sjuksköterska. Sist men inte minst så har jag varit patient ganska många gånger, framförallt inom psykiatrin men också inom den somatiska vården. Det tror jag också har gett mig perspektiv på saker och ting, hur det är att vara patient och hjälpsökande och hur man önskar bli bemött då. Alla patienter är ju olika, men jag tror ändå att jag kommer att ha nytta av min egen erfarenhet. Min poäng är att jag har en massa egenskaper som ger mig förutsättningar att bli en bra sjuksköterska. Att vara stark är inte allt. Självklart så är det bra om jag är lite mer stabil när jag börjar arbeta som sjuksköterska, men det är ju mer än 1½ år tills dess och med den behandling jag har nu kan det hända en hel del på 1½ år. Jag är ganska rejält på väg åt rätt håll, även om jag har dippar ibland. I grund och botten är jag ändå på rätt väg. Så visst är det tråkigt när en undersköterska, efter att ha träffat mig fem minuter - kan döma ut mina möjligheter att orka jobba som sjuksköterska!
Jag tycker det är så vansinnigt sorgligt och trist att det finns människor med en sådan tråkig inställning och undermåligt bemötande som denna undersköterska hade. Människor som arbetar inom vården! Det är trist. Den här undersköterskan nämnde att hon jobbat på samma provtagningslab sedan 70-talet. Jag var en hårsmån ifrån att säga "Det märks!", men jag ville inte sjunka till hennes nivå. Å ena sidan borde man ju vara väldigt duktig på att bemöta människor när man har så många års erfarenhet. Å andra sidan kan jag tänka mig att provtagning är ett relativt monotont arbete efter så många år och att man kanske kan tröttna på det. Själv har jag den inställningen att den dagen mitt jobb inte utmanar mig längre - när jag känner att jag står och stampar - då ska jag söka mig till en ny arbetsplats. Jag vill aldrig sluta utvecklas, vill aldrig "bli kvar" någonstans där jag inte längre finner mitt jobb intressant och meningsfullt. Jag kan ju inte veta varför den här undersköterskan bemötte mig så dåligt, men kanske, kanske har hon blivit kvar lite för länge på samma ställe... Det är bara en teori.
Hursomhelst, läkaren jag träffade idag var kanonbra! Det är verkligen skönt att veta att det ändå finns så bra personer inom sjukvården. Det blir ju lätt så att man fokuserar på det som inte är bra och glömmer bort det som är bra. Jag kände mig hursomhelst väldigt bra bemött av honom. Han visade intresse för mig och tog mig på allvar.
När man läser till sjuksköterska inser man mer och mer hur fruktansvärt viktigt det är att bemöta patienter på ett bra och medvetet sätt och att vara gediget intresserad av dem och deras upplevelser. God förmåga till kommunikation är
så viktigt och grundläggande. Att läsa om kommunikation och träna på sin egen förmåga till densamma är vansinnigt spännande! Man blir aldrig fullärd.
