Om små små framsteg

Jag tror det är viktigt att se de små tingen som faktiskt leder framåt. Inte fokusera så mycket på vad jag tycker att jag "misslyckas" med och klandra mig för det, utan istället försöka fokusera på det jag faktiskt gör bra. De små positiva stegen jag tar.

En sådan liten grej som att ge mig ut och ta en promenad till exempel. Det är något positivt att jag pallrar mig ut och faktiskt hittar på någonting, istället för att sitta hemma och gräva ned mig i mina jobbiga känslor.

Och kanske ska jag se det som något positivt de dagar jag faktiskt lyckas hålla sötsaksintaget på en hyfsat låg nivå (1 hg eller så), och faktiskt inte hetsäter i mig mängder på ett okontrollerat vis.

Allting är ju relativt. Och det är nog nödvändigt att se det så. Jag kan ju inte gå från 0 till 100 på en dag. Det kommer att ta tid att må bättre, att lära mig hantera ångest på annat sätt än att tröstäta. Jag har ju tröstätit i 8 (!) år. Klart att det måste få ta tid att träna bort. Men jag är så himla otålig av mig. Och har lätt för att ge upp när något känns jobbigt. Jag har alltså en del att jobba på.

Jag får ta ett litet steg i taget, långsamt långsamt framåt. Och inte förvänta mig att "allt ska hända på en gång". Öva tålamod. Och öva på att varje dag försöka se de små framstegen. Och hylla mig själv för dem. Ge mig själv uppmuntran. Istället för att klandra mig själv för allting jag anser att jag misslyckas med. Fast mitt förnuft säger mig att jag egentligen inte misslyckas alls. Vägen framåt är bara lite krokig ibland, that's all.

Det är lätt att skriva kloka, förnuftiga saker i en blogg, svårare att praktisera dem i verkligheten. Men en insikt om vad jag behöver jobba på är definitivt ett första steg i rätt riktning.

Resten av stegen ska jag ta lååångsamt. Ett i taget.

Jag är på väg. Hur knagglig och krokig och hal vägen ibland är så leder den alltid framåt. Så måste man se det.