Mitt liv är en väg.

Mitt liv är en väg. Gång på gång når jag nya vägskäl, där det gäller att välja fortsatt väg framåt. I varje vägskäl har jag två valmöjligheter: en destruktiv väg och en konstruktiv ("frisk") väg. Den destruktiva är en nedförsbacke, den konstruktiva en uppförsbacke. Alltför ofta väljer jag nedförsbacken. Klart som sjutton att jag gör det. Det kräver mycket mer kraft och mod att orka välja uppförsbacken. Vart nedförsbacken sedan leder är inget jag orkar att tänka på i det ögonblicket.

Tidvis är jag himla vuxen och stark och förnuftig. Ganska ofta faktiskt. Men lika ofta är jag det otåliga tröstsökande barn, som inte orkar att ta hand om sig själv och väljer nedförsbacken för att det är enklast så. I de stunderna undrar jag verkligen vart den där vuxna, starka, förnuftiga personen tagit vägen.

Jag blir mycket irrationell och närmast primitiv när jag mår dåligt. Jag går in i mig själv och blir plötsligt väldigt, väldigt liten. Att stå ut och vänta tills känslan går över finns inte som alternativ i det läget. Jag mår ju jättedåligt och vill ha tröst med detsamma! Punkt slut. Det är då godis och sötsaker ligger nära till hands. Jag äter och äter och äter. Förlorar kontrollen. Konsekvenstänkandet finns inte i det ögonblicket. Allting är primitivt: "Jag vill ha tröst - nu!". Det är vad som händer när jag väljer nedförsbacken.

Det är jobbigt.

Men ibland händer det att jag väljer uppförsbacken - trots att den är jobbigare. Uppförsbacken kräver arbete från min sida. Men om jag gång på gång lyckas välja den vägen så kommer den att leda mig till toppen, till en vacker utsikt, till ett lyckligare mer välfungerade liv. Jag måste påminna mig själv om det vid nästa vägskäl. Vart vägarna leder. Inte välja nedförsbacken bara för att den ser enklast ut vid första anblicken.

Vid nästa vägskäl vill jag tänka lite längre.

För min egen skull.