En dag i taget

Det är jobbigt just nu. Jag tar en dag i taget. Och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Vad gör det om jag inte orkar plugga ordentligt just nu? Eller om jag går upp några kilon?

Egentligen är det bara en enda sak som spelar roll just nu, och det är att jag överlever. Att jag härdar ut. Att jag kommer ut helskinnad på andra sidan.

Jag vill inte må såhär. Jag är värd bättre.

(tror jag.)

1-0 till mig

K vs Ångesten: 1-0

Igår kväll vann jag över ångesten.

Jag lät den finnas där, gå igenom mig. Jag stod ut och lät den lägga sig sakta, samtidigt som jag hela tiden hade en trygg röst på andra sidan telefonlinjen.

Det handlar om att kämpa och härda ut, så länge ångesten finns där. Det kan ta en stund, men till slut minskar den faktiskt i intensitet av sig självt.

Jag säger inte att det är en lätt match - men den går att vinna.

Jag önskar...

att min hjärna hade en off-knapp.

Det coolaste som finns?

Sofia Åkerman skrev såhär i sin blogg idag: (kunde inte låta bli att citera!)

"Jag minns sjuksköterskan som agerade arbetsledare när en patient helt plötsligt fick hjärtstopp på min avdelning i höstas. Hon sa åt alla precis vad de skulle göra, och själv satte hon igång med hjärtkompressioner. Full av beundran tänkte jag: "Måtte jag bli som Helene när jag blir sjuksköterska!". Riktigt duktiga sjuksköterskor är nästan det coolaste som finns."

Jag håller verkligen med dig, Sofia.

Och jag hoppas, av hela mitt hjärta, att också jag en dag kommer att kunna bli nästan det coolaste som finns.

Smygvisit

Förresten så fick jag besök av studiedisciplinen igår. Men bara i några timmar. Nu är den spårlöst försvunnen igen. Tillsammans med orken.

Idag var jag ledsen så jag behövde...

...en STOOR kram.

Det fick jag. (tack j)

Och lite positiva tankar.

Det fick jag. (tack igen j)

Och så behövde jag en energikick.

Det fick jag. (tack härliga friskisledare)

Och lite sol och klarblå himmel.

Det fick jag. (tack ...väderguden??)

Allt det där lyfte mig för några timmar. Men så blir jag sån här igen. Trött, trött, trött, frusen, huvudvärkig, ätig och initiativlös. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Det är som om dagarna är för långa. Det kan gå bra en stund, några timmar, särskilt om jag är i gott sällskap. Men sedan, när jag blir ensam igen, kommer tröttheten över mig.

Ibland kan jag önska mig sisådär 10 år fram i tiden. Men det kanske är naivt att tro att tid löser allt? Om inte annat kanske 10 års psykoterapi och kroppskännedomsträning kan lösa ett och annat.

Ibland - allt oftare faktiskt - tror jag på riktigt att jag kan bli helt stabil och må bra. Men sedan kommer de där stunderna då jag inte orkar hålla något endaste sken uppe.. Stunder när jag på något vis "släpper allt". Jag sover en massa och jag äter och äter. För att bli lite lugnare, för att dämpa för stunden.

Det är nog viktigt att påminna sig själv om hur långt man ändå har kommit. Jag är en bra bit på väg. Det är väl bara så att sånt här tar tid.

Powerwalk och godsaker

Idag lyckades jag efter lite egenövertalning få iväg mig själv på en ordentlig promenad. Frisk luft och motion - precis vad jag behövde. Solen tittade till och med fram efter en stund.

På hemvägen sög det ordentligt i godistarmen.

Nåväl, idag kan man ju iallafall kalla det lördagsgodis...

Fast den här veckan har det funnits måndagsgodis, tisdagsgodis, onsdagsgodis, torsdagsgodis och fredagsgodis också... Hormoner? Tröstätning? Eller bara dålig karaktär...?

//Godisgrisen

Allt går inte att köpa

Om man hade kunnat vaccinera sig mot trötthet för en dyr penning, hade det lätt varit värt det. För en sådan sak hade jag varit beredd att tömma mitt bankkonto helt och hållet.

Men allt går inte att köpa för pengar. Och tur är väl det.

Självkänsla, välmående, avslappning och ork. Det krävs så mycket mer och tar så mycket längre tid att uppnå sådant. Ibland känns vägen både knagglig och hal, men jag hoppas att jag når dit till slut.

Under tiden är nog det smartaste att försöka fokusera på de små positiva inslagen. Till exempel tog jag och en vän en trevlig tur på stan igår. Visst kan man köpa ett litet uns av tillfällig lycka, men det som gav mest lycka igår var ändå sällskapet!

Borttappat

Ett stycke studiedisciplin.

Sågs senast för några månader sedan i Västra Götalandsregionen.

Har ni sett eller hört något som kan hjälpa oss i sökandet efter K's studiedisciplin, vänligen hör av er. Tack.

Medicin

Idag har jag varit på en föreläsning om kranskärlssjukdomar. Vad medicin är spännande! Och så spännande att jobba någonstans där det händer grejer, där man får vara alert och tänka till. Föreläsaren var kanonbra. Pedagogisk och lättsam och lade föreläsningen på en precis lagom nivå. Jag blev verkligen inspirerad att plugga mer hjärta! Då kan man väl säga att föreläsaren har lyckats, eller?

Jag känner mig rätt säker nu. Det är sjuksköterska jag vill bli. En proffsig, kunnig, tuff och ödmjuk sjuksköterska. Och jag vill jobba där det händer grejer - och där jag får använda huvudet.

Ja. Det är sjuksköterska jag vill bli. Ingenting annat.

Att försöka

Ibland orkar jag ganska mycket. Ibland orkar jag ingenting. Men så orkar jag lite igen.

Jag gör så gott jag kan. Ibland känns det bra nog, ibland inte.

Ibland är det medvind. Ibland är det motvind.

Men det får väl vara så då.

När någon tar sitt liv

Idag kan man läsa i tidningarna att skådespelaren Heath Ledger, 28 år, har dött i något som tycks varit en överdos sömnmedel. Det är inte bekräftat att han haft för avsikt att ta sitt liv - polisen misstänker att det varit en oavsiktlig överdos. Oavsett vilket, så tar man inte en stor dos sömnmedel om man mår bra. Utifrån det jag läst tolkar jag det också som att han mått dåligt en tid.

När en ung människa tar sitt liv, går luften ur mig.

...

"I walk slowly, but I never walk backwards."

Abraham Lincoln

Trött & Hängig

Jag har varit så fasligt trött de senaste dagarna. Och hängig. Haft huvudvärk. Antingen är det allmän psykisk hängighet, eller så är det en smygande infektion. Börjar misstänka det senare...

Det stressar mig lite grann att jag inte orkar med att plugga som jag "borde"... Men jag får väl göra så gott jag kan.

Komihåg-lista till mig själv:
1) Detta är min första sysselsättning sedan min sjukskrivning
2) Det finns omtentatillfällen av en anledning (d v s kanske inte vore hela världen om jag fick tenta om).

Ibland kanske det är bra att acceptera att man inte orkar att prestera till 100%.

Om att bryta spiraler

Det handlar om att bryta den nedåtgående spiralen. Så fort man känner att man är på väg in. Man får tvinga sig att bryta den.

Det handlar om att tvinga sig att fokusera på någonting annat. Att fokusera bort från sig själv.

Jag tror det kan funka.

Med lite träning.

Varde ljus!

Aaaargh! Jag behöver ljus! Ljus ljus ljus!

Sitter och försöker plugga, men har svårt att hålla mig vaken eftersom jag har så taskig belysning i lägenheten.. Har bara en ynka liten lampa som ger ordentligt ljus - skrivbordslampan. Sedan har jag min älskade Midsummer light (se bilden) förstås. Jag älskar den och vägrar att byta ut den, men den ger definitivt otillräckligt ljus den här årstiden..

Jag vill kunna anpassa min belysning efter behov. Starkt ljus ibland, mysbelysning ibland. Det ska vara funktionellt och snyggt. Jag vill inte sätta upp fula ljusstarka lysrör i hela taket, bara för att jag vill ha det ljust ibland..

Mitt nästa mission blir nog att köpa en fönsterlampa och eventuellt en taklampa. (Kan man få tilläggslån hos CSN för sånt...?)

Tips på snygga, ljusstarka lampor mottages tacksamt!

Att hjälpa

" Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon."

Sören Kierkegaard

Psykiatri

Jag pluggar psykiatri just nu. Det är intressant, men vissa avsnitt känns lite jobbiga att läsa. Det har ju inte gått så lång tid än. Det är lite för tidigt för att jag ska ha hunnit få ordentlig distans till de senaste månadernas upplevelser och turbulens.

Men jag tror, att när jag väl fått distans till alltsammans, så kan jag använda de personliga erfarenheterna på ett bra sätt. Jag kan inte det än. Snart, men inte riktigt än. I en del fall går det bra, men när jag läser om vissa specifika saker så är igenkänningen så total att det blir jobbigt.

Jag antar att det tar ett tag. Att få distans. Att bli stark, på riktigt. Men jag är på väg. Och jag har ett par år på mig innan jag ska ut och jobba som sjuksköterska. Så jag hinner nog.

Paj

Resultatet kanske inte skulle vinna någon skönhetstävling, men det är ju trots allt insidan som räknas ändå.

Mening

Jag tror att det finns någon slags mening i allt.

Jag ångrar sällan någonting jag gjort. Och jag är inte särskilt bitter över saker jag varit med om i mitt liv. Det finns de som haft det lättare och de som haft det svårare. Jag försöker att acceptera mitt liv såsom det har varit och såsom det är.

För mig personligen känns det också viktigt att kunna se en mening i det faktum att jag mått mycket psykiskt dåligt flera år av mitt liv. Jag tror att meningen finns. Även om man ibland måste gräva lite djupare för att upptäcka den.

Jag hade inte varit densamma idag om jag inte haft ätstörningar, ångest och depressioner. Missförstå mig dock inte - de där tillstånden skulle jag inte ens önska åt min värsta fiende. Men de har påverkat mig på djupet. Och den mening jag kan finna i situationen är att jag har lärt känna mig själv väldigt bra under tiden jag mått dåligt och på vägen mot tillfrisknande. Jag tror att jag blivit både klokare och starkare under vägens gång. Och så har jag utvecklat en ödmjukhet inför och förståelse för andra människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tror att erfarenheter är bra. Även till synes tuffa och svåra erfarenheter gömmer någon slags mening. Jag vill gärna se det så. Allt har en mening. Alltid lär man sig något. Alltid påverkas man på något vis.

Det finns en tjej, Sofia Åkerman, som använder sina erfarenheter på ett positivt och konstruktivt vis. Hon har lidit av ätstörningar och självskadebeteenden och håller numera föredrag, bloggar och har skrivit en bok om sina erfarenheter. Allt för att hjälpa och hindra andra från att gå igenom samma sak.

Jag kanske inte gör några stora saker som att hålla föredrag eller skriva böcker, men jag tror nog att jag kan använda mig av mina erfarenheter på mitt eget sätt.

Matlådeproduktion

När man åter går in i rollen som helt vanlig medborgare ökar genast förbrukningen av matlådor. En sjukskriven person kan ju liksom ägna sig åt matlagning lite grann varje dag (som en hobby eller terapiform typ) och har därför inte samma behov av matlådor.

Jag har ägnat min fredagskväll åt matlådeproduktion. Har provat ett sprillans nytt recept på köttfärspaj (en rätt som jag för övrigt aldrig lagat förut). Hittade receptet när jag googlade lite på måfå. Landade på www.pajrecept.se. Det låter ju ändå som helt rätt ställe för nån som känner sig lite vilsen i pajvärlden. Sen var jag lite wild and crazy och gjorde själva pajskalet efter ett annat recept, som jag hittade i min allra trevligaste kokbok Kärlek, oliver och timjan (av Anna och Fanny Bergenström). Och så bytte jag till dinkelmjöl. Det är väl ungefär min nivå av experimentialitet (heter det så??).

Det luktar gott ifrån ugnen iallafall.

Blir pajen fin lägger jag ut en bild. Blir den ful låter jag bli.

Blir den god så telepaterar jag ut en bit till dig som läser.

Utvärdering av comeback

Första veckan avklarad.

Jag är:

• Tillbaka
• Trött
• Omtumlad
• Entusiastisk
• Nöjd
• Student
• Sysselsatt
• Fattig
• Ambitiös
• Lite stressad och orolig

Jag tycker om:

• Biomedicin
• Att lära mig saker
• Sällskap

Jag tycker inte om:

• Mardrömmar
• Att äta ur plastburk
• Vädret
• Fysisk stress och oro

Jag känner stor tacksamhet inför:

• Mina vänner
• Min sjukgymnast och min terapeut och min läkare och min medicin
• Min mamma

Jag tror:

• Att allting kommer att ordna sig till slut.

Hjärn-siesta

Jag lovar, jag hade verkligen tänkt att blogga en massa fint idag.. Men poff (!) sa det, och så hade hjärnan tagit siesta... Nedrans osis...

Det är en jäkla skillnad...

...mellan att vara sjukskriven på heltid och att plugga på heltid. Ett konstaterande bara.

Har man en hyfsat ambitiös inställning till studierna så hinner man inte så värst mycket annat. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att ha det så. Jag tycker om att plugga. Jag trivs på biblioteket och i tysta läsrum. Och jag gillar definitivt att lära mig nya saker.

Helt enkelt: Jag trivs med att ha något utvecklande att göra på dagarna. Och jag trivs med att använda huvudet. Då är studier en rätt bra sysselsättning ändå.

Det är en jäkla skillnad mellan att vara sjukskriven och att plugga.

Men det är en riktigt jäkla bra skillnad ändå.

Psykosomatik?

This is it:

Haft svårt att sova. Har svettats som en gris hela natten, drömt flera konstiga jobbiga stressande mardrömmar, mått illa, haft huvudvärk och är suuuuperstel och ont i nacken..

Kan det möjligtvis vara lite stress/nervositet som spökar?

Visst känns det jättebra att komma igång igen, men självklart är jag lite nervös för hur det ska gå - med tanke på att jag faktiskt inte gjort någonting alls på flera månader.

Känns lite töntigt att känna sig såhär inför en sån "liten grej" som att börja skolan igen. Och det konstiga är att jag inte känner mig alls särskilt nervös i tanken. Det som försiggår är nånslags psykosomatisk nervositet. Nånslags undermedveten grej som sätter sig i kroppen. Fascinerande, på nåt vis.

Töntig?

Känner mig lite töntig...

Är vansinnigt rastlös och det liksom spritter i hela kroppen av förväntan. Jag är som ett litet barn kvällen före julafton. Jag är skitsprallig och dansar omkring i lägenheten och har mycket, mycket svårt att gå och lägga mig.. Den där teorin man hade när man var liten - att det fortare blir nästa dag om man lägger sig tidigt - funkar inte alls för mig just nu. Nej, jag är obotligt skitsprallig.

Så.. varför i hela friden...?

Jo, av den enkla anledningen att jag börjar skolan igen imorgon. Jag återupptar mina studier. Det kanske inte låter så stort, men efter en tuff tid med sjukskrivning känns det enormt stort. Imorgon ska jag komma tillbaka. Och det känns så bra. Jag mår bra.

Man får vara lite töntig ibland.

Jag tror det är hälsosamt.

Entusiasm

Jag ser fram emot att komma igång igen. Att leva som en vanlig människa. Att syssla med något som jag tycker känns spännande. Ååååååh.. Jag är sjukt laddad och motiverad! Det känns så bra. Något av det bästa blir att få känna sig som en del av samhället igen. Att ha en vettig sysselsättning. Att inte vara sjukskriven. Att ha något spännande och givande att göra på dagarna. Och att utvecklas. Och att få insupa en hel massa kunskap!

Ja. Det känns så bra.

Min entusiasm ser inga gränser just nu.

Jag vill verkligen det här. Jag är laddad. I ärlighetens namn också väldigt trött. Men laddad.

Mina vänner: nu kör vi! :)

Vatten över huvudet?

Jag ska bjuda en kock (!) på lunch idag..

Var det kanske lite väl vågat..? Det återstår att se.. Men hur stor risk är det egentligen att man misslyckas med en sallad?

Goda vänner

Igår var en bra dag. Idag blir nog en bra dag också. Och kanske imorgon, och i övermorgon och dagen efter det.

Lite tack vare mig själv, men mycket tack vare goda vänner.

Oro

Det var en hyfsad morgon och en hyfsad mitt-på-dagen. Sen blev det en sådär eftermiddag/kväll. För den finns där, i kroppen. Oron. Nästan hela tiden.

Det är ingen större fara egentligen. För denna oro går inte ens att jämföra med riktig stark ångest. Tack och lov. Den enda negativa konsekvensen är väl egentligen att jag äter mer. För att jag är lugn när jag äter. Kanske blir jag lite rundare om magen, men so be it i såfall. Jag orkar inte att hålla på och noja över det också.

Oron stör mig. Nu när jag ändå anser mig ha hyfsad koll på själva tankarna. Nu fattas bara att jag får koll på kroppen också. På avspänningen och lugnet och andningen. På samma vis som jag tränar på att hantera och mota bort destruktiva tankar, behöver jag lära mig att hantera och mota bort stress kroppsligen.

Just nu känns det lite grann som att tänka positiva, relativt harmoniska tankar, i en orolig, ångestfylld kropp. Knäppt.

Förmodligen sitter det mycket i huvudet ändå. Även om man inte vill tro det. Det hänger ju ihop, det där. Kroppen och psyket.

Att bry sig om

Jag insåg igår att jag har många bra människor omkring mig. Personer som bryr sig om mig. Och som jag bryr mig om.

Det är jag väldigt tacksam för. Det underlättar saker och ting.

Egentligen har jag bättre förutsättningar är någonsin för att börja må bättre. Jag har riktigt fina vänner och en riktigt fin mamma. Bland annat.

Och så har jag all tänkbar behandling som finns att tillgå. Medicin, terapeut, sjukgymnast.

Och snart har jag också en intressant, utvecklande och meningsfull sysselsättning.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag är på väg.

Tack till mina goa vänner (ni vet vilka ni är) och till min mamma. Ni betyder allt.

Att vara tillräckligt bra.

Jag duger.

Du duger.

Vi duger.

Ja.

Vi kanske inte är världsbäst på allting, men vi är definitivt tillräckligt bra.

Lista

Här är min lista över saker som är bra med just idag:

• Kände mig pigg när jag vaknade.
• Mår bra (är inte megaförkyld eller vinterkräksjuk).
• Pratat med två goda vänner i telefon.
• Fått en bra kommentar på min blogg.
• Skönt att vara inne och höra smattret mot fönsterrutan.
• Pratat med en bra mamma.
• Rengjort min ugn.
• Börjat storstäda.
• Har ett paraply (bra när jag ska gå ut).
• Ska hem till en god vän.

Tack till S! (och Erlend)

Bort!

De liksom lurar runt knuten. Och så kommer de smygande. De där nedvärderande destruktiva tankarna. Och uppgivenheten.

Bort bort bort!

Woofy

Okej. Kolla in den här. Vill ha. Vill ha. Vill ha.

Fördelar:
1) Jag får en hund.
2) Jag får nånstans att gömma alla fula sladdtrassel som skräpar i lägenheten.
3) Enligt Normann Copenhagen får jag tydligen även en vän. (och det är ju aldrig fel!)

How convenient!

Med solen i ögonen

Idag hade jag solen i ögonen. Jag gillade det.

Man har ju lärt sig att det ska vara farligt för ögonen att titta direkt på solen, men det struntar jag blankt i såna här dagar. När man inte har sett solen på sisådär ett halvår är det bäst att passa på att insupa varenda liten ljusstråle så länge man har chansen.

Jag stirrade rätt in i solen idag. Så det så.

(Vad i hela friden är det för land vi bor i förresten, som saknar dagsljus från oktober till mars..? Inte konstigt att man blir deprimerad..)

foto: K

Musik

Idag har jag "städat" lite i min iPod.

Hittade en hel del fin musik. Här är ett axplock av lyssningsvärda favoriter:

• Keep it loose, keep it tight - Amos Lee
• Coward heart - Asha Ali
• Samson - Regina Spektor
• This years love - David Gray
• Fix you - Coldplay
• Ordinary people - John Legend
• Through your eyes - Nina Kinert
• Warm fronts - Asha Ali
• Better - Regina Spektor
• Sophia - Nerina Pallot
• Evighet - Thomas Andersson Wij
• Gothenburg - Maia Hirasawa
• Oh my god - Ida Maria
• Vara vänner - Jakob Hellman
• Foundations - Kate Nash
• Någon gång måste du bli själv - Säkert
• Rubber and soul - Ane Brun
• Heaven - Club 8
• Loneliness is better when you're not alone - Hello Saferide
• Since you've been around - Rosie Thomas

Att våga

Jag insåg en stor sak idag.

Det är på tiden att jag börjar ta för mig. Att jag vågar.

Det är dags för mig att tro på min förmåga. Att våga göra saker som jag verkligen vill, men i vanliga fall inte gör på grund av rädsla för att misslyckas. Det är dags för mig att våga misslyckas. Ska man komma någon vart och lära sig något ingår det att man gör en del misstag på vägen. Det är ju så man lär sig. Ja. Jag behöver bli lite tuffare utåt, och lite mer snäll mot mig själv inåt. Den som ständigt är rädd för att misslyckas kommer ju aldrig nån vart.

Det är också dags för mig att våga ta kritik. Att våga ta plats och göra saker som jag i vanliga fall inte gör av rädsla för negativ kritik. Mitt problem är att jag så förtvivlat gärna vill att folk ska tycka om mig. Helst vill jag att alla ska tycka om mig. Ja, ni hör ju hur dumt det låter.. Men jag tror att det är källan till min rädsla för negativ kritik. Det är dags för mig att våga. Att inte vara rädd för kritik. Att våga synas och höras. Att inte låta rädslan hålla mig tillbaka.

Jag har inte på något sätt för avsikt att köra över andra människor. Empatin finns ändå där så den räcker till. Visst är det positivt att ha förmåga att känna empati, men det får inte gå överstyr. Jag skulle behöva bli lite tuffare. Träna på att vara empatisk utan att leva mig in i situationer och känslor så att de bryter ned mig själv. Jag vill bli lite starkare och tuffare och tåligare. Det kommer att vara väldigt viktigt i mitt kommande yrke. Jag vill bli en empatisk och tuff sjuksköterska. Det tror jag är en bra kombination.

"Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden som han känner att han har vingar."
[Wagner]

Aj aj aj

Är så vansinnigt stel i nacken. Jag går liksom omkring och spänner mig till vardags. I princip jämt. Helt meningslöst. Och dumt. Men jag gör det omedvetet. Därför är det lite lurigt att träna bort. Tidvis låser det sig så att det gör ont. Sådana stunder skulle jag kunna göra vad som helst för lite massage. Dock är det svårt att massera sig själv och för dyrt att låta någon annan göra det.

Och i ärlighetens namn är massage bara en kortsiktig lösning för min del. I det långa loppet behöver jag lära mig att slappna av till vardags. På riktigt. Så att jag aldrig blir sådär stel. Tänk att det ska vara så lurigt det där. Tankarna tycker jag ändå att jag kan "styra" lite grann just nu, men det bor ändå en slags stress inom mig. Och den märks i nacken. Satan så den märks i nacken. Och i andningen. Jag spänner hela överkroppen. Onödigt.

Jag hoppas innerligt att min sjukgymnast kan hjälpa mig att hitta den där avslappningen i nacken och kroppen. Men jag måste ge det tid. Tror att det krävs övning under en längre tid innan man till slut når den där vardagliga avslappningen. Men jag tror verkligen att det går. Och då går det nog.

Jag tror överhuvudtaget på min behandling. På min medicin, på min terapi, på min sjukgymnastik. Och på mig själv. Jag tror på riktigt att det finns en möjlighet för mig att bli frisk. Att bli lugn och harmonisk. Stabil. Det är nog faktiskt första gången jag känner så.

Nytt år

Nytt år med nya möjligheter.

Jag tror att det här blir ett skapligt år. Det är min förhoppning.

Av princip ger jag inga nyårslöften, men förhoppningar och mål har jag. Fast det har jag ju alla andra dagar på året också. Jag har planer och drömmar och jag hoppas och jag tror. Och jag tar en dag i taget.

Vore jag tvungen att nyårslova något så vore det väl att alltid vara snäll mot mig själv. Men det gäller ju förstås inte bara för 2008, utan för all framtid.

Ja. Det här blir nog ett hyfsat år. Säkert helt okej. Visst kommer jag antagligen att vingla till lite då och då, kanske falla lite grann. Men jag är på rätt väg. På väg mot balans. På riktigt. Jag är trött men förbaskat motiverad.

Gott nytt år.

foto: K