Idag var jag ledsen så jag behövde...

...en STOOR kram.

Det fick jag. (tack j)

Och lite positiva tankar.

Det fick jag. (tack igen j)

Och så behövde jag en energikick.

Det fick jag. (tack härliga friskisledare)

Och lite sol och klarblå himmel.

Det fick jag. (tack ...väderguden??)

Allt det där lyfte mig för några timmar. Men så blir jag sån här igen. Trött, trött, trött, frusen, huvudvärkig, ätig och initiativlös. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Det är som om dagarna är för långa. Det kan gå bra en stund, några timmar, särskilt om jag är i gott sällskap. Men sedan, när jag blir ensam igen, kommer tröttheten över mig.

Ibland kan jag önska mig sisådär 10 år fram i tiden. Men det kanske är naivt att tro att tid löser allt? Om inte annat kanske 10 års psykoterapi och kroppskännedomsträning kan lösa ett och annat.

Ibland - allt oftare faktiskt - tror jag på riktigt att jag kan bli helt stabil och må bra. Men sedan kommer de där stunderna då jag inte orkar hålla något endaste sken uppe.. Stunder när jag på något vis "släpper allt". Jag sover en massa och jag äter och äter. För att bli lite lugnare, för att dämpa för stunden.

Det är nog viktigt att påminna sig själv om hur långt man ändå har kommit. Jag är en bra bit på väg. Det är väl bara så att sånt här tar tid.