Är så vansinnigt stel i nacken. Jag går liksom omkring och spänner mig till vardags. I princip jämt. Helt meningslöst. Och dumt. Men jag gör det omedvetet. Därför är det lite lurigt att träna bort. Tidvis låser det sig så att det gör ont. Sådana stunder skulle jag kunna göra vad som helst för lite massage. Dock är det svårt att massera sig själv och för dyrt att låta någon annan göra det.
Och i ärlighetens namn är massage bara en kortsiktig lösning för min del. I det långa loppet behöver jag lära mig att slappna av till vardags. På riktigt. Så att jag aldrig blir sådär stel. Tänk att det ska vara så lurigt det där. Tankarna tycker jag ändå att jag kan "styra" lite grann just nu, men det bor ändå en slags stress inom mig. Och den märks i nacken. Satan så den märks i nacken. Och i andningen. Jag spänner hela överkroppen. Onödigt.
Jag hoppas innerligt att min sjukgymnast kan hjälpa mig att hitta den där avslappningen i nacken och kroppen. Men jag måste ge det tid. Tror att det krävs övning under en längre tid innan man till slut når den där vardagliga avslappningen. Men jag tror verkligen att det går. Och då går det nog.
Jag tror överhuvudtaget på min behandling. På min medicin, på min terapi, på min sjukgymnastik. Och på mig själv. Jag tror på riktigt att det finns en möjlighet för mig att bli frisk. Att bli lugn och harmonisk. Stabil. Det är nog faktiskt första gången jag känner så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar