Att våga

Jag insåg en stor sak idag.

Det är på tiden att jag börjar ta för mig. Att jag vågar.

Det är dags för mig att tro på min förmåga. Att våga göra saker som jag verkligen vill, men i vanliga fall inte gör på grund av rädsla för att misslyckas. Det är dags för mig att våga misslyckas. Ska man komma någon vart och lära sig något ingår det att man gör en del misstag på vägen. Det är ju så man lär sig. Ja. Jag behöver bli lite tuffare utåt, och lite mer snäll mot mig själv inåt. Den som ständigt är rädd för att misslyckas kommer ju aldrig nån vart.

Det är också dags för mig att våga ta kritik. Att våga ta plats och göra saker som jag i vanliga fall inte gör av rädsla för negativ kritik. Mitt problem är att jag så förtvivlat gärna vill att folk ska tycka om mig. Helst vill jag att alla ska tycka om mig. Ja, ni hör ju hur dumt det låter.. Men jag tror att det är källan till min rädsla för negativ kritik. Det är dags för mig att våga. Att inte vara rädd för kritik. Att våga synas och höras. Att inte låta rädslan hålla mig tillbaka.

Jag har inte på något sätt för avsikt att köra över andra människor. Empatin finns ändå där så den räcker till. Visst är det positivt att ha förmåga att känna empati, men det får inte gå överstyr. Jag skulle behöva bli lite tuffare. Träna på att vara empatisk utan att leva mig in i situationer och känslor så att de bryter ned mig själv. Jag vill bli lite starkare och tuffare och tåligare. Det kommer att vara väldigt viktigt i mitt kommande yrke. Jag vill bli en empatisk och tuff sjuksköterska. Det tror jag är en bra kombination.

"Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden som han känner att han har vingar."
[Wagner]