Hälsning från Fröken svår

Jag har inga yttre krav på mig nu. Inga måsten. Inget jobb (eftersom jag är sjukskriven).

Så, vad är det som är så förbannat svårt då? Jag behöver ju i princip inte göra något annat än att existera. Men jag tycker det är jobbigt att existera. För i mitt fall (enligt mig) innefattar det: äta lagom och regelbundet, sova lagom och regelbundet, röra på mig lagom och regelbundet och stå ut med en massa tankar som det känns som om min hjärna tänker per automatik. Tankar som ger ångest. Så, stå ut med ångest får vi räkna in också.

Men jag fattar inte varför jag tvunget måste göra det så förbannat jävla svårt för mig själv. Jag behöver ju bara existera. Och stå ut. Men det är där det svåra kommer in. Jag har svårt att stå ut med mig själv. Jag liksom gror in i mig själv. Trasslar in mig i mina negativa tankar och min självmobbning.

Jag tycker inte om att vara ensam med mig själv. Jag brukade tycka att det var lugnt och skönt. Förut. Men för tillfället fungerar det mycket dåligt att vara ensam. Jag trasslar in mig i mig själv. Och klarar inte ens av vardagliga till synes enkla grejer som att äta normalt och sova regelbundet. För när jag är ensam går min hjärna på högvarv. Negativa tankar snurrar runt runt runt och ångest ångest och jag vill ju inte leva och jag känner mig ensam och alla andra verkar ha någon och alla andra verkar vara mer lyckade och lyckliga och jag är bara ensam ensam ensam och deprimerad och tjock och sjuk och ful och vad ska folk tycka och ångest ångest jobbigt jobbigt och måste träna mer sluta tröstäta dålig karaktär men ångest ångest jobbigt jobbigt ingen vill ha mig allt är skit kan lika väl tröstäta för inget spelar nån jävla roll alls för jag kan ändå inte få det liv jag vill ha men vad vill jag egentligen ha nej jag vill ju ingenting ingenting alls inte sjuksköterska inte läkare inte ekonom inte ingenjör inte förtidspensionär nej ingeningenting så inget spelar nån roll och så sitter jag där med godispåsen igen och bedövar. Jag hamnar så ofta där. Och jag vet inte hur jag ska lyckas att bryta den onda cirkeln. För jag tycker ju inte om mig själv. Det är ju där i det bottnar, alltsammans.

Men jag vill ju så gärna må bra. Åtminstone hyfsat. Jag vill ju vilja leva. Egentligen. Men jag orkar inte med mig själv.

Vänliga hälsningar // Fröken svår

Kom kampsång

När du gråtit dig torr, du slagit dig blå och när du ramlat omkull

När känslan att ingen förstår dig är mer än du kan ta

Ligg då kvar, för det är okej att vara svag

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

När du tappat dig helt, när du släcker om natten och tystnaden i ditt

Rum känns så stor att du inte kan andas

Blunda då hårt och viska att allt, allting kommer bli bra

Kom kampsång, kom kärlek till dom, som saknar nån om natten

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen

Kom kampsång, kom mod och passion till alla oss som ramlar och

Famlar igenom livet på jakt efter något men inte vet vad

(text: Lasse Lindh)

Övervikt (Flodhäst-syndromet)

Jag känner mig som en flodhäst.

Plus 20 kg (på bara två månader!) tack vare en antidepressiv medicin som gav mig en enorm aptit. Jag var skithungrig. Hela tiden. Åt från morgon till kväll, i princip. (och jag som har tendens till tröstätning i vanliga fall.)

Ni ska bara veta hur svårt det är att stå emot och inte äta när kroppen (eller nåja, läkemedlet) lurar en och ger en sådana enorma hungerskänslor. Det kan inte handla bara om dålig karaktär.

20 kg. Kan ni fatta? Det är ju helt rubbat. Jag har blivit så fet att jag känner mig klumpig och osmidig när jag rör på mig. (Men jag rör på mig, vilket har blivit viktigare än någonsin, om jag ska bli normalviktig igen.)

Det där läkemedlet sattes ut, och andra sattes in i samband med min inläggning. Visst har jag fortfarande sug och lite svårt att känna när jag är mätt, men det går inte ens jämföra med den hunger och det sug efter mat som jag hade förut. Det spelar inte ens i samma division. Så det är skönt. Men skadan är ju liksom redan skedd. 20 kg. Undrar hur stor jag hade blivit om jag fortsatt äta samma läkemedel? Jag hade tamejfan ätit ihjäl mig, tror jag. Tack och lov att jag blev av med den medicinen. Jävla skitmedicin.

Jag har aldrig varit så här stor förut. Det känns konstigt. Har svårt att identifiera mig med min kropp. Det känns skitjobbigt. Jag har aldrig varit överviktig. Min kropp känns helt främmande för mig. Känns jättekonstigt att dra runt på alla de här kilona. Trivs inte alls.

Jag har alltid haft svårt att acceptera min kropp, ansett att jag aldrig varit smal nog - trots att jag alltid varit normalviktig. Men idag kan jag undra varför jag inte kunde inse att jag hela tiden var lagom. Jag var ju liksom iallafall inte överviktig. Eller fet. (för en uppgång på några kilon till skulle klassificera mig som fet, enligt BMI).

Shit.

Jobbigt jobbigt jobbigt.

Om höstens kursutbud

Har suttit och slökollat igenom högskolornas och universitetens kursutbud inför höstterminen 2008. Ni anar inte hur många märkliga kurser det finns. "Rovdjuren och människan" 15 hp, "Från Sherlock till Wallander - en kriminell resa i tid och rum" 5 hp... Eller vad sägs om "Yrkesinriktad svampkännedom" 7,5 hp?

Men hur mycket jag än letar, så hittar jag inte de kurser jag önskar mig allra mest.

Att vilja leva, grundkurs 15 hp
Ork och energi 30 hp
Ångesthantering 15 hp (A-nivå, B-nivå, C-nivå, D-nivå)
Normalt förhållande till mat och ätande 15 hp
Självkänsla 60 hp
Självförtroende 30 hp
Egenkärlek 60 hp
Psykisk uthållighet 60 hp
Lycka 7,5 hp
Livsglädje 15 hp

Lägesrapport (utifall att det är någon som fortfarande kollar min blogg ibland..)

Det här har hänt sedan sist:

Det har kort och gott gått utför. Har mått riktigt riktigt riktigt kasst och efter (ytterligare) ett suicidförsök (tablettintox) hamnade jag på psyk, där jag nu är inlagd (och där de för övrigt också proppar i mig en massa tabletter men förhoppningsvis på ett mer kontrollerat och genomtänkt vis).

Så nu är jag:

• lite halvt neddrogad (vilket innebär ångestlindring - en ångestlindring som är absolut nödvändig och som ger mig lite andrum)
• psykpatient (the real deal: inlagd psykpatient.. det ni!)
• sjukskriven (igen)
• hungrig (nedrans läkemedelsbiverkningar!)
• tjock (se ovan)
• trött (se ovan)
• upprörd (över en massa vårdrelaterade grejer som jag tycker inte fungerar som de borde)

Ja, ungefär så.

De första dagarna skulle jag observeras ordentligt och fick inte lämna avdelningen. Efter några dagar fick jag lämna avdelningen kortare stunder med personal eller anhörig.

Vilken vuxen människa som helst skulle ha blivit frustrerad över att inte kunna komma och gå som hon vill.

Jag blev heltokig. Skitfrustrerad. Asförbannad. Tycker inte om att känna mig kontrollerad. Efter ett raseriutbrott under vilket jag basunerade ut min frustration över att aldrig få vara ensam (samt redogjorde för mitt behov av just ensamhet) fick jag dagpermission. Så nu får jag komma och gå som jag vill. Och i ärlighetens namn tror jag att jag snart ska gå. För gott. Skriva ut mig. Och låta öppenvården ta vid. Men det är ett svårt beslut att ta. Att avgöra när man tror att man mår bättre hemma (läs: ute i den lugna friheten) än på en psykiatrisk vårdavdelning (läs: dårhus).

Åter på banan

Jag har krisat ett tag. Big time. Varit nere på botten och vänt. Hade alldeles förlorat hoppet och gick omkring och ville dö hela dagarna, så jag kontaktade min läkare och fick ytterligare ett läkemedel utskrivet. Mer potent än det jag har sedan innan, och därmed också lite mer rikt på besvärliga biverkningar (såsom aptitökning, ödem och viktökning). Men jag tror på den. Jag tror att den kan hjälpa mig att få huvudet ovanför ytan. Och jag tror att jag är beredd att acceptera biverkningarna. Det måste få vara värt det, helt enkelt.

Jag tycker mig redan se en vändning. För jag har faktiskt mått riktigt okej ett par dagar. Jag har känt mig riktigt normal. Och när man har klivit omkring i en grå dimma av negativa tankar och känslor i flera månader är det vansinnigt befriande att känna sig normal.

Jag känner tillförlit. Till medicinen. Men framförallt till mig själv. Och det tror jag är medicinens förtjänst.

Jag var i en sits där jag inte orkade att hjälpa mig själv, där jag inte orkade att själv vända på mina mörka tankar. I ett sådant läge tror jag på läkemedelsbehandling. För att lyfta sinnet till den grad att man orkar att hjälpa sig själv. Och det känns som om jag är på väg dit nu. Visst är jag trött, visst har jag väldigt svårt att stå emot mat och sötsaker och visst finns det en oro inom mig. Men: det känns som om jag befinner mig i ett läge där jag kan börja att jobba med mina egna tankar. Och det är det allra viktigaste. För om jag orkar att arbeta med mig själv, kommer jag i längden också att kunna förändra mitt impulsiva ätande (tröst/överätande) och andra destruktiva inarbetade beteenden jag har.

Man måste börja någonstans. Och här börjar jag.

Jag har en plan. Den består av i huvudsak tre saker: En bok, ett läkemedel och en stegräknare.

Boken: Sluta grubbla, börja leva av Steven C. Hayes, är ett tips från en kille i min ångesthanteringsgrupp. Den hade hjälpt honom och utifrån vad han berättat tror jag att den kan hjälpa mig också.

Läkemedlet: Det nya. Därför att jag tror och hoppas att det kan hjälpa mig att hålla huvudet ovan ytan och ge mig psykisk kraft att jobba med mig själv.

Stegräknaren: Nyinköpt igår. Därför att jag tror att jag behöver röra på mig och andas frisk luft för att må väl, och för att promenader och löpturer kan ge mig ett lugn i själen. Och för att det helt enkelt blir lite roligare när man räknar steg istället för kilometrar.

bild: K

Om självmordstankar

Okej. Jag behöver skriva det här. Jag tycker inte att man ska undvika tunga ämnen.

När man hör människor tala om självmord och självmordstankar brukar man höra åsikter som att "ingen ska behöva må så dåligt att de vill ta sitt liv", "att begå självmord är en självisk handling", "unga som gör självmordsförsök vill bara ha uppmärksamhet, de förstår inte vad de gör och vill inte dö på riktigt" och dessutom "det finns hjälp att få för att bli av med självmordstankar".

Men... Om man faktiskt mår så dåligt då? Om man faktiskt inte orkar mer? Om man inte orkar med sig själv och inte ser något framtidshopp? Om man hur man än vrider och vänder på det känner sig så rakt igenom livstrött och inte får "fason" på sina negativa tankar och sin ledsenhet och litenhet? Och om man faktiskt har hjälp. Om man har blivit erbjuden hjälp som inte hjälper? Om man inte ser någon vändning trots medicin och terapeuter? Är det ens eget fel? Det är lätt att klandra sig själv. Har man inte lagt manken till? Inte försökt tillräckligt? Inte tagit sig själv i kragen? Känner man sig liten och ledsen varenda dag är det svårt att hitta någon krage att ta sig i.

Förmodligen har jag för dålig effekt av min nuvarande medicin och måste byta till någon annan. För så ledsen och kraftlös som jag är så ofta, är jag knappt mottaglig för särskilt mycket terapeutisk behandling. Men kanske behöver jag byta terapeut också.

Det sägs ju att det finns hjälp. Jag har fått höra att jag kommer att må bättre en dag. Men än så länge låter det där föga övertygande i mina öron.

Visst har jag behandling. Äter medicin, träffar terapeut och sjukgymnast. Men kanske är det inte raktigenom rätt behandling. Uppenbarligen inte. För med den här behandlingen finns det ingen som kan tuta i mig att jag kommer att må bättre. För jag tycker inte jag borde känna sådan hopplöshet och förtvivlan, fortfarande, efter mer än ett halvårs behandling. Någonstans måste jag få se en vändning. Se att det finns en väg ut.

Jag förväntar mig inga underverk. Allt jag söker är en strimma hopp. Någonting som känns värt det. Något som väger upp det jobbiga. Jag vill inte vilja dö. Men ångesten och ledsenheten tär på mig. Jag är trött. Livstrött. Det finns inte mycket energi och tid kvar till engagemang i resten av livet. Och jag vill orka engagera mig. I skolan, i jobb, i vänner, i familj, i husdjur, i träning.

Jag vill leva fullt ut. Inte bara nätt och jämnt.

Rosor på kinden, solsken i blick, saltstänk i håret och eufori i själen.

Igår gjorde jag någonting jag aldrig gjort förut. Och det må jag säga. Det var sannerligen inte en dag för tidigt! Jag vindsurfade. Så himla coolt. Så otroligt häftigt. Så fantastiskt härligt underbart.

Jag är fortfarande helt hög.

Det här ska jag göra om många många gånger den här säsongen. Och säsongen efter det. Och säsongen efter det. Det lovar jag mig själv. I mina drömmar har jag redan min första egna bräda, och kan surfa hur mycket jag vill. :)

Jag älskar att ha saltvatten i håret. Jag älskar vågor. Doften av tång. Ljudet av måsskrin. Jag älskar salta vindar och saltstänk mot kinden. Jag älskar havet. Jag älskar västkusten.

Ingen annanstans kan jag få samma frihetskänsla. Ingen annanstans kan jag för en stund få glömma bort mina bekymmer.

Jag ska banne mig aldrig flytta härifrån.




foto: S

Om kroppar med volanger

Min kroppsstorlek orsakar mig mycket oro, varje dag. Det är en bit kvar innan jag räknas som överviktig, men den senaste tidens tröstätning börjar visa sig på min kropp. Och det, i sig, skapar ännu mera ångest. Jag både skapar och upprätthåller min egen onda cirkel. Inte ett dugg konstruktivt.

Det handlar mycket om en rädsla för inte duga om jag är några kilon tyngre. Att människor omkring mig ska titta snett, tänka att jag ser ohälsosam ut, att jag är okunnig (att jag inte vet vad som är hälsosam mat), att jag inte kan behärska mig. Jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka.

Jag skäms.

Det finns också en stor oro för att ingen någonsin kommer vilja ha mig om jag är större. Att jag blir oattraktiv.

Men så, idag, kom jag plötsligt till en insikt. Det slog mig att om några kilon någon gång skulle vara avgörande för om en kille vill ha mig eller inte - ja, då är det ju fel kille. Såklart. Jag vill inte ha en kille som måste ha en pinnsmal tjej. Jag vill ju ha någon som tycker om mig som jag är och inte bryr sig om jag råkar ha ett par kärlekshandtag (eller volanger, som Mia Törnblom kallar dem - jag älskar Mia Törnblom). Det är ju det allra viktigaste.

Jag vill ju ha någon som vill ha hela mig, med volanger och allt. Take it or leave it.

En fin torsdag i bilder

foto: K

Små små steg framåt

Jag försöker. I ärlighetens namn ger jag upp emellanåt också. Men det viktiga är att jag försöker.

Idag var jag ute och sprang till exempel. Fast det blev någonslags löptur/promenad. Jag är ju inte så himla vältränad för tillfället. Men jag är väldigt nöjd att jag tog mig ut. Att jag fick tummen ur.

Ibland har jag svårt att få tummen ur att göra saker som jag vet är bra för mig i det långa loppet. Det är lättare att bara ge upp och ge efter och stänga in mig och sitta och äta godis och gud vet vad hela dagen. Men hur kul är det i längden? Hur bra mår jag?

Jag är nöjd med mig själv varje gång jag tar tag i något, och gör något konstruktivt som är bra för mig själv. Idag var jag ute och rörde på mig. Och sedan satt jag på balkongen i solen och njöt en stund. Gjorde ingenting. Och njöt av det. Det är sådana saker som är bra för mig. På riktigt. I det långa loppet.

Ikväll ska jag iväg och grilla med några vänner. Det är också bra för mig. Jag mår bra när jag är med mina vänner. Det är konstruktivt.

Och idag har jag faktiskt inte vräkt i mig något konstigt. I allafall inte än ;). Istället har jag varit sysselsatt och varit ute i solen.

Dessutom har jag beslutat att ta tag i en specifik ångesthanteringsövning också. En som vi har gjort i min sjukgymnastledda ångesthanteringsgrupp. Autonom träning kallas övningen. Och jag tänkte träna på den varje dag. För att få med mig kroppen. "Lura in" kroppen i ett lugn. Men det kräver övning innan man får önskad effekt. Vad det handlar om är helt enkelt att jag ska "lära om" kroppen. Den är van vid att vara spänd och ångestfylld. Det är inget man ändrar på i en handvändning. Men nu ska jag sakta men säkert träna in den här övningen i kroppen. I slutändan kommer det förhoppningsvis resultera i att jag har ett fungerande verktyg för att finna lugnet i kroppen. Ett verktyg för att hantera oro och ångest när det dyker upp. Men som sagt, det kräver träning först. För att det ska fungera.

Jag är definitivt inte framme än. Men jag är på gång.

Det var bättre förr

Är det inte det ena så är det det andra.

Jag har alltid varit bortskämd med att kunna sova på nätterna. Att somna hyfsat snabbt och i de fall jag ändå vaknat nattetid - kunnat somna om med en gång.

Men nu är det slut på det roliga.

För tillfället är min sömn i total oordning. Det känns jättekonstigt. Ovant. Att vara psykiskt trött dagtid kan vara nog så handikappande, men att vara trött för att man inte sovit på nätterna... Det är något helt nytt för mig. När man inte sover på natten blir man en total zombie på dagen. Det är helt sjukt. Man fungerar inte överhuvudtaget. Och faller i plötslig djupsömn i skolans föreläsningssalar.

Okej. Såhär ser min natt ut:
Somnar. Sover en eller två timmar. Vaknar. Vrider och vänder mig i sängen. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Drar av mig täcket. Drar på mig täcket. Rullar omkring i sängen i jakt på ett bättre sovläge. Sover en eller två timmar. Vaknar igen. Blir kissnödig. Vinglar upp till badrummet. Tillbaka till sängen. Vrider och vänder mig. Sover en eller två timmar, tills klockan slår 7 och väckningssignalen ljuder.

Antagligen är det bara någon slags tillfällig rubbning. Men ack så frustrerande! Och inte blir sömnen bättre när man väl börjar noja över den...

Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att jag har fått en helt ny förståelse och empati för människor som inte sover på nätterna. Nu vet jag hur det känns.

Men så kan man ju fråga sig om det ska vara alldeles precis nödvändigt att man själv ska behöva gå igenom varenda tillstånd för att kunna känna empati...?

Stackars oss blivande sjuksköterskor isåfall... ;)

Give me some KBT, please

Jag vill inte...

...ha huvudvärk
...ha magont
...må illa
...vara trött
...vara stel i nacken
...bli överviktig
...vara ledsen
...få mer ångest

...må sämre.

Ändå fortsätter jag att försöka döva min ångest och oro och trötthet och ledsenhet och tomhet och litenhet med... mat. I brist på riktigt godis eller socker går jag bärsärkagång i mitt eget kylskåp och köksskåp på jakt efter något som är så nära riktigt socker som möjligt. Idag hittade jag bara honung. Och russin. Eftersom jag oftast ser till att ha så lite sådana saker som möjligt hemma. Jag känner ju till riskerna. Jag kan inte ha en påse strösocker stående hemma i mitt skåp till exempel. Perioder när jag mår lite bättre kan det fungera, men inte nu.. Definitivt inte nu. Mitt ätande har närmat sig hetsätning igen. Och det är inget bra. Det finns inget bra med det.

Dessutom känns det som om jag blivit mättad nu. Av det söta. Sockrets effekt är inte lika bra längre. Jag har ätit så mycket sött på sistone att den ångestdämpande, lugnande effekten har minskat. Vilket resulterar i att jag istället äter ännu mer, av allt jag hittar, i någon slags fortsatt desperat tro (eller hopp) att kanske, kanske ska nästa smörgås hjälpa, nästa portion, nästa bit.. Men det enda som händer är att jag blir mättare och mättare.

Jag hatar att ha det såhär.

Och känner mig hopplös som inte fixar att låta bli.

Det fungerar ju inte ens. Kan jag inte ta till mig det? Det är ingen bra metod.

Men jag är så rädd för känslorna som finns bakom ångesten. Rädd att släppa fram alltihop.

Men jag vet att jag måste våga. Det är det enda sättet att närma sig ett liv fritt från skiten.

Varje dag, efter att ätit för att dämpa, tänker jag att "Imorgon ska jag våga. Imorgon ska jag prova att acceptera ångesten och litenheten. Imorgon ska jag våga att härda ut."

Men nästa morgon är jag samma lilla, tröstsökande, ångestfyllda K. Och när jag ska ut och möta verkligheten orkar jag inte mer. Jag saknar styrka att stå emot. Att tänka samma kloka tanke som kvällen före känns omöjligt.

Känner mig svag, hopplös, som inte orkar, trots att jag vet vad jag bör göra. Det tjänar inget till att klandra sig själv, men det är förbaskat svårt att låta bli.

Jag är så vansinnigt medveten om att det bara är jag själv som kan förändra min situation. Men när jag inte orkar, vem ska göra det då?

Jag behöver hjälp. Ännu mer hjälp. För att nå dit att jag vågar ta steget att prova att acceptera ångesten, att härda ut. Jag behöver ta första steget. Ta mig över tröskeln. Kanske är det inte så läskigt och farligt som jag tror. Jag vet att ångest i sig inte är farligt. Vad jag däremot är rädd för är mig själv. Rädd för hur jag kan bli och vad jag kan ta mig till om jag släpper fram all ångest. Om jag mår riktigt dåligt.

Jag behöver en förbaskat bra kognitiv beteendeterapeut. Det är vad jag behöver. Synd att inte öppenpsyk tillhandahåller sådana. Förbaskat synd.

Lugnet

foto: k

Att känna sig liten

Har känt mig väldigt kraftlös senaste tiden. Energilös. Dämpad. Och så är jag på gränsen. Ständigt på gränsen. Och ganska ofta tippar jag över. Går omkring med en hel del oro och ångest mest hela tiden för tillfället. Och jag vet inte riktigt vart jag ska göra av den. Så jag äter en del. Och riskerar följdaktligen att lägga på mig en del vikt, vilket är ångestskapande i sig. Har fortfarande inte mycket till kontroll över maten.

Alltihop är en enda ond cirkel. Handlingarna dämpar för stunden, men konserverar och förvärrar ångesten långsiktigt. Jag är fullt medveten om detta.

Jag vet vad jag behöver. Ungefär. Inte helt och hållet, men jag har en del verktyg iallafall. Jag vet hur jag skulle kunna öva. Träna på att hantera ångesten. Problemet är att när ångesten tar mig i sitt grepp kväver den all förnuftsmässig tankeverksamhet. Jag styrs av känslan. Helt och hållet. I stunden brukar det helt enkelt kännas som om jag inte orkar, att jag inte har kraft att kämpa emot, att jag saknar energi att plocka fram mina verktyg och träna ångesthantering. Jag orkar inte, så jag ger upp. Jag lämnar ut mig åt känslan, och tröstar mig med sötsaker.

Gång på gång upplever jag att jag ger upp. Att jag sviker mig själv. Att jag sviker mina nära och kära. Att jag sviker alla terapeuter som har hjälpt mig hitta verktygen. Jag har ju en del verktyg. En del vägar att pröva. Så varför fixar jag det inte? Varför kämpar jag inte? Varför ger jag upp? Jo, för att känslan är så stark. Jag känner mig så fruktansvärt liten. Vill krypa ihop i en stor trygg famn bara. Men det har jag ingen. Så jag äter.

Betyder det att jag inte vill bli frisk? Nej, det gör det inte. Men vägen dit känns som en rejäl uppförsbacke. Och jag undrar om jag någonsin ska orka att nå fram. Men nej, jag vill inte känna mig liten. Såklart. Men känslan tar överhanden. Förnuftet försvinner.

Det kommer omöjligen att räcka för mig att träna ångesthantering. Det är alldeles nödvändigt att angripa grundproblemet, d v s att jag känner mig så vansinnigt liten, så vansinnigt ofta. Jag tror att det är kärnan i problemet. På något vis. Och jag antar att det handlar om en bristande självkänsla, som har sitt ursprung i barnet K. Jag minns att jag var väldigt osäker på mig själv redan som barn. Med åren har jag sedan förändrats som person och utvecklat en hyfsat god yttre självsäkerhet, men den inre osäkerheten har följt med. Kanske är det inte hela förklaringen, men jag tror att det ligger något i det.

Jag tror inte att det tjänar något till att rota i och analysera barndomen för rotandets och analyserandet skull. Men ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att få en förklaring till varför man hanterar livet på det sätt man gör. Om jag lyckas ta reda på orsaken till min aktuella inre osäkerhet kanske jag också kan bearbeta den och hitta en lösning, ett sätt att förhålla mig till den. Ett sätt att inte låta känslan ta över.

Men vägen är lång. Och jag känner mig liten, så fruktansvärt liten. Så länge som jag känner mig liten tror jag att jag kommer att ha ångest. Men den dagen jag lyckas komma åt och göra mig av med känslan av litenhet, då kommer det hända grejer. Det är jag övertygad om.

Jag är ju en stark, bra, fin, intressant, framåt, ambitiös, nyfiken person under allt det här. Jag har potential. Men för tillfället gör oron och ångesten och känslan av litenhet att jag inte orkar leva livet fullt ut. Känslorna är riktiga energitjuvar, och lämnar inte mycket kraft kvar till engagemang i resten av livet. I alla fall inte just nu. Men en dag hoppas jag att jag ska uppleva att jag kan leva fullt ut. Det vore trevligt.

Jag tycker att jag är värd bättre än såhär. Att jag är värd att må bra.

Tänk att det ska vara så svårt att vara människa.

En helt normal person med ångest

Jag ägnar mig numera åt en gruppaktivitet en gång i veckan.

Ångesthantering i grupp, ledd av två sjukgymnaster.

Första tillfället var igår. Och jag blev helt såld. Det kändes så bra. Så jättejättejättebra.

Det var övningar som hade med avslappning, kroppskännedom, andning och meditation att göra. Liknande övningar som jag gör under mina individuella besök hos sjukgymnasten. Men det här kändes av någon anledning annorlunda, liksom ännu bättre. Det var så skönt att göra övningarna i grupp. Det gjorde det konstigt nog nästan lättare att gå in i sig själv och fokusera på övningarna.

Jag är så fruktansvärt tacksam och glad att jag har fått möjligheten att gå hos en sjukgymnast för min ångest, och nu dessutom ha sjukgymnastik i grupp. Jag tror, att om jag bara får med mig kroppen, kan jag lättare tänka konstruktiva avslappnade tankar också. Ångest, oro och stress är faktiskt något väldigt fysiskt.

Halva vinsten med gruppen var att jag fick se att det faktiskt är "helt vanligt folk" som har ångestproblematik. Att jag inte är konstig alls. Att vem som helst kan ha ångest. Och att jag inte är den enda som behöver hjälp att hantera den. Framförallt att jag inte är misslyckad för att jag inte klarar att hantera den själv. Det finns ju en massa människor som också behöver hjälp att hantera sin ångest. Att se annat "vanligt folk" med samma problem gav mig en känsla av att jag är helt normal. Det var en skön insikt.

Torsdagsrörmokeri

Idag har jag ägnat mig åt rörmokeri.

Det rann väldigt sakta i mitt tvättställ och fixig-och-donig som jag kände mig satte jag mig på knä, kavlade upp ärmarna och började skruva på vreden vid vattenlåset.

Ni anar inte vad som finns gömt i rören. Ni anar inte.

För att inte tala om den angenäma doft som spred sig i hela badrummet och halva lägenheten.

2½ års hår, tvålrester, smuts och gud vet vad.

Jag kan förstå varför vattnet inte rann.

Rörmokeriresultat:
1) En något illaluktande K.
2) Suuupersnabb avrinning i tvättstället.

Det får man väl vara nöjd med.

Shit! Vad hände?!

Det osannolika har inträffat! Ja, jag är lite chockad själv faktiskt.

Jag, självaste självkritiska sistaminuten-"putsa-putsa-putsa-tills-det-blir-skinande-perfekt"-studenten, har gjort det!

Alltså: slutfört och lämnat in en skoluppgift 2 (!!) dagar innan deadline. Har verkligen aldrig aldrig någonsin hänt förut.

Det allra mest anmärkningsvärda och (om jag får säga det själv) beundransvärda i situationen är att jag någorlunda lyckades släppa mina krav på att resultatet måste bli perfekt.

Mina perfektionskrav brukar ge mig prestationsångest till tusen och ibland blockera mig helt och hållet. Dessutom blir resultatet allt som oftast överarbetat. Perfektionskraven brukar helt enkelt resultera i onödigt mycket jobb och onödigt mycket ångest och press. Inget konstruktivt precis. Och den här gången sket jag i den. Den där prestationsperfektionisten i mig. Jag började att skriva, helt kravlöst. Till slut fick jag ihop en hyfsad text. Och jag lät den duga. Jag lät den vara tillräckligt bra. Och jag mailade in den. Så nu går det inte att ångra på. Veeery good, K!

Skämma-bort-sig-själv-söndag

Bild: www.hagabadet.se

Idag har jag och S varit här och i flera timmar bara släpat oss runt i tofflor och badkappa och plaskat i poolar och ätit gott. Och bastat. Det är inte varje dag man har det så bra. Men idag var en sån dag. En skämma-bort-sig-själv-dag. Några timmar helt utan några som helst måsten. Några timmar när man liksom bara fick vara. En paus från vardagen. Lyxigt!

Prisvärdheten i kalaset kan ju i och för sig diskuteras... Men men, det var skönt iallafall!

Glasögonfylla

Förresten så har jag fått mina glasögon nu... De senaste två dagarna kan bäst beskrivas som en gratis alkoholfri fylla... Uppenbarligen tar det några dagar innan ögonen har vant sig. Hursomhelst syns nu allting väldigt klart. Plötsligt kan jag se detaljer på sjukt långt avstånd med en oerhörd skärpa! Coolt. Nu fattas bara att ögonen ställer om sig ordentligt så att jag blir av med den här vardagsfyllan... ;)

Om bemötande och sjuksköterskestudier

Idag har jag varit med om en intressant sak.

Det hela utspelade sig på min vårdcentral. Inom loppet av en halvimme hann jag få två totalt olika reaktioner på det faktum att jag pluggar till sjuksköterska. Båda dessa "reagerande" personer har kunskap om att jag mått psykiskt dåligt, dock inga detaljer om det hela.

Först var det läkaren som frågade vad jag sysslar med. "Jo jag pluggar till sjuksköterska" svarar jag var på han utbrister ett glatt "jaha!" och ler. Det var med en ton som sade ungefär "jaha vad trevligt - då är vi intresserade av liknande saker!". Den här läkaren hade också för övrigt ett mycket bra bemötande och visade mycket förståelse för min berättelse.

En stund senare kommer jag till en undersköterska [U] i provtagningsrummet. Hon börjar med att fråga varför jag ska ta proverna (vilket jag efteråt inser att hon inte alls behöver veta något om - hon har ju bara fått en beställning på att vissa prover ska tas).

U: Varför är du här då?
K: Jag har varit trött väldigt länge. Så trött att jag har svårt att vara vaken en hel dag.
U: Ja, trötthet är ju ett diffust symtom... Hur länge har du varit trött då?
K: I några år.
U: I några år?? Och du har inte sökt förrän nu? (med en betoning som låter som "din dumma idiot" typ..)
K: Jo, men det har inte visat något vid tidigare provtagningar, men min psykiater tyckte iallafall att jag skulle kolla upp det igen. Jag har mått psykiskt dåligt med ångest också så det kan ju hänga ihop med det med.
U: Hur länge har du haft ångest då?
K: Till och från i ca 8 år.
U: Oj! Vad har hänt med dig??!

I det fortsatta samtalet försöker jag förklara att man faktiskt kan må psykiskt dåligt utan att det måste bero på en specifik traumatisk upplevelse i barndomen... Löjligt att man ska behöva förklara det för en undersköterska. För övrigt så har hon inte med att göra varför jag mår psykiskt dåligt. Om det hade varit så att jag varit med om något fruktansvärt i min barndom så hade jag ändå inte velat dela det med henne.

Efter en stund frågar samma undersköterska vad jag sysslar med till vardags. Det leder till följande dialog:

K: Jag pluggar till sjuksköterska.
U: Jaja.. (med ett hånflin och en suck)
K: Och hur ska jag tolka den reaktionen...?
U: Ja, det är ju ett tufft jobb. Mycket ansvar. Man måste ju vara stark som person. (detta säger hon med ett menande ansiktsuttryck)
K: Ja...
U: Ja, som sjuksköterska måste man ju vara VÄLDIGT stark. Både fysiskt och psykiskt.
[Slut på dialogen.]

*Suck!* Ingen annan har någonsin tvivlat på att jag kommer att kunna bli en bra sjuksköterska. Jag själv och människor som känner mig ser snarast mina egna upplevelser och erfarenheter som en tillgång i mitt kommande arbete. När man mår dåligt så blir man tvungen att reflektera mycket över sitt eget beteende och sina tankar och känslor. Man lär sig mycket om sig själv på vägen. Och självkännedom anser jag vara en stor tillgång hos en sjuksköterska. Överhuvudtaget förmågan att reflektera. Dessutom har jag blivit väldigt ödmjuk inför andra människor. Det anser jag också vara en god egenskap hos en sjuksköterska. Sist men inte minst så har jag varit patient ganska många gånger, framförallt inom psykiatrin men också inom den somatiska vården. Det tror jag också har gett mig perspektiv på saker och ting, hur det är att vara patient och hjälpsökande och hur man önskar bli bemött då. Alla patienter är ju olika, men jag tror ändå att jag kommer att ha nytta av min egen erfarenhet. Min poäng är att jag har en massa egenskaper som ger mig förutsättningar att bli en bra sjuksköterska. Att vara stark är inte allt. Självklart så är det bra om jag är lite mer stabil när jag börjar arbeta som sjuksköterska, men det är ju mer än 1½ år tills dess och med den behandling jag har nu kan det hända en hel del på 1½ år. Jag är ganska rejält på väg åt rätt håll, även om jag har dippar ibland. I grund och botten är jag ändå på rätt väg. Så visst är det tråkigt när en undersköterska, efter att ha träffat mig fem minuter - kan döma ut mina möjligheter att orka jobba som sjuksköterska!

Jag tycker det är så vansinnigt sorgligt och trist att det finns människor med en sådan tråkig inställning och undermåligt bemötande som denna undersköterska hade. Människor som arbetar inom vården! Det är trist. Den här undersköterskan nämnde att hon jobbat på samma provtagningslab sedan 70-talet. Jag var en hårsmån ifrån att säga "Det märks!", men jag ville inte sjunka till hennes nivå. Å ena sidan borde man ju vara väldigt duktig på att bemöta människor när man har så många års erfarenhet. Å andra sidan kan jag tänka mig att provtagning är ett relativt monotont arbete efter så många år och att man kanske kan tröttna på det. Själv har jag den inställningen att den dagen mitt jobb inte utmanar mig längre - när jag känner att jag står och stampar - då ska jag söka mig till en ny arbetsplats. Jag vill aldrig sluta utvecklas, vill aldrig "bli kvar" någonstans där jag inte längre finner mitt jobb intressant och meningsfullt. Jag kan ju inte veta varför den här undersköterskan bemötte mig så dåligt, men kanske, kanske har hon blivit kvar lite för länge på samma ställe... Det är bara en teori.

Hursomhelst, läkaren jag träffade idag var kanonbra! Det är verkligen skönt att veta att det ändå finns så bra personer inom sjukvården. Det blir ju lätt så att man fokuserar på det som inte är bra och glömmer bort det som är bra. Jag kände mig hursomhelst väldigt bra bemött av honom. Han visade intresse för mig och tog mig på allvar.

När man läser till sjuksköterska inser man mer och mer hur fruktansvärt viktigt det är att bemöta patienter på ett bra och medvetet sätt och att vara gediget intresserad av dem och deras upplevelser. God förmåga till kommunikation är så viktigt och grundläggande. Att läsa om kommunikation och träna på sin egen förmåga till densamma är vansinnigt spännande! Man blir aldrig fullärd.

Om små små framsteg

Jag tror det är viktigt att se de små tingen som faktiskt leder framåt. Inte fokusera så mycket på vad jag tycker att jag "misslyckas" med och klandra mig för det, utan istället försöka fokusera på det jag faktiskt gör bra. De små positiva stegen jag tar.

En sådan liten grej som att ge mig ut och ta en promenad till exempel. Det är något positivt att jag pallrar mig ut och faktiskt hittar på någonting, istället för att sitta hemma och gräva ned mig i mina jobbiga känslor.

Och kanske ska jag se det som något positivt de dagar jag faktiskt lyckas hålla sötsaksintaget på en hyfsat låg nivå (1 hg eller så), och faktiskt inte hetsäter i mig mängder på ett okontrollerat vis.

Allting är ju relativt. Och det är nog nödvändigt att se det så. Jag kan ju inte gå från 0 till 100 på en dag. Det kommer att ta tid att må bättre, att lära mig hantera ångest på annat sätt än att tröstäta. Jag har ju tröstätit i 8 (!) år. Klart att det måste få ta tid att träna bort. Men jag är så himla otålig av mig. Och har lätt för att ge upp när något känns jobbigt. Jag har alltså en del att jobba på.

Jag får ta ett litet steg i taget, långsamt långsamt framåt. Och inte förvänta mig att "allt ska hända på en gång". Öva tålamod. Och öva på att varje dag försöka se de små framstegen. Och hylla mig själv för dem. Ge mig själv uppmuntran. Istället för att klandra mig själv för allting jag anser att jag misslyckas med. Fast mitt förnuft säger mig att jag egentligen inte misslyckas alls. Vägen framåt är bara lite krokig ibland, that's all.

Det är lätt att skriva kloka, förnuftiga saker i en blogg, svårare att praktisera dem i verkligheten. Men en insikt om vad jag behöver jobba på är definitivt ett första steg i rätt riktning.

Resten av stegen ska jag ta lååångsamt. Ett i taget.

Jag är på väg. Hur knagglig och krokig och hal vägen ibland är så leder den alltid framåt. Så måste man se det.

Sol och sälar

Idag har jag aktiverat mig lite grann. En Slottsskogspromenad i solen blev det. Inklusive sällunch och änder. Det var jag och barnfamiljerna. Och kärleksparen. Och hundarna. Det var kallt men suuupermysigt!

Foton: k

Mitt liv är en väg.

Mitt liv är en väg. Gång på gång når jag nya vägskäl, där det gäller att välja fortsatt väg framåt. I varje vägskäl har jag två valmöjligheter: en destruktiv väg och en konstruktiv ("frisk") väg. Den destruktiva är en nedförsbacke, den konstruktiva en uppförsbacke. Alltför ofta väljer jag nedförsbacken. Klart som sjutton att jag gör det. Det kräver mycket mer kraft och mod att orka välja uppförsbacken. Vart nedförsbacken sedan leder är inget jag orkar att tänka på i det ögonblicket.

Tidvis är jag himla vuxen och stark och förnuftig. Ganska ofta faktiskt. Men lika ofta är jag det otåliga tröstsökande barn, som inte orkar att ta hand om sig själv och väljer nedförsbacken för att det är enklast så. I de stunderna undrar jag verkligen vart den där vuxna, starka, förnuftiga personen tagit vägen.

Jag blir mycket irrationell och närmast primitiv när jag mår dåligt. Jag går in i mig själv och blir plötsligt väldigt, väldigt liten. Att stå ut och vänta tills känslan går över finns inte som alternativ i det läget. Jag mår ju jättedåligt och vill ha tröst med detsamma! Punkt slut. Det är då godis och sötsaker ligger nära till hands. Jag äter och äter och äter. Förlorar kontrollen. Konsekvenstänkandet finns inte i det ögonblicket. Allting är primitivt: "Jag vill ha tröst - nu!". Det är vad som händer när jag väljer nedförsbacken.

Det är jobbigt.

Men ibland händer det att jag väljer uppförsbacken - trots att den är jobbigare. Uppförsbacken kräver arbete från min sida. Men om jag gång på gång lyckas välja den vägen så kommer den att leda mig till toppen, till en vacker utsikt, till ett lyckligare mer välfungerade liv. Jag måste påminna mig själv om det vid nästa vägskäl. Vart vägarna leder. Inte välja nedförsbacken bara för att den ser enklast ut vid första anblicken.

Vid nästa vägskäl vill jag tänka lite längre.

För min egen skull.

Trött

Jag är trött. Så trött. Nästan hela tiden.

Trött i huvudet. Trött i kroppen. Kraftlös. Energilös. Har svårt att förmå mig själv att ta tag i saker. Känner mig kraftlös. Så totalt.

Och jag vill veta vad det beror på. Av två skäl vill jag veta. Dels för att få bekräftelse på att det finns ett logiskt skäl till att jag är trött - att det inte beror på att jag är "lat" (för det ligger en stor skam i att vara såhär trött). Och dels för att kunskap om orsaken kan leda mig till rätt åtgärd för att minska tröttheten.

Ska ta lite blodprover snart. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att de visar någonting. Det låter kanske konstigt. Men när man inte mår bra vill man inte höra att "alla dina värden är bra" eller "du är frisk som en nötkärna". Inte när man fortfarande inte mår bra. Man vill ha ett svar. Man vill ha någonting att behandla. Någonting att bota.

PS. Naturligtvis hoppas jag på mina glasögon också. Att en del av tröttheten berott på att synen varit ansträngd. Men jag tror inte att glasögonen kommer att lösa allt.

"Jag bara rullar fram..."

Det rullar på. Mitt liv rullar på. Dagarna rullar på. Det är okej. Visst är jag lite orolig och så. Äter lite för mycket. Men det var ett tag sedan jag hade något riktigt ångestanfall. Och det är bra. Det är huvudsaken.

Det är bara det att det var längesedan jag kände att jag levde.

På riktigt.

Jag tar mig från dag till dag. Det går okej. Det rullar på.

Men jag känner inte att jag lever.

Jag överlever. Men jag lever inte. Det är skillnad.

Det var längesedan jag förlorade mig själv i något riktigt roligt. Bara släppte på allt. Jag skulle behöva hitta på något galet. Lite tokigt. Något som får mig att känna att jag lever. Något som kan tanka i mig lite livsglädje. Förslag mottages tacksamt.

Det ultimata vore naturligtvis att finna livsglädje i det vardagliga, i de små tingen. Men hur gör man? Hur gör man för att leva, på riktigt?

På glasögonjakt

Bild: Royalty free stock photography for websites, PowerPoint, newletters, forums, blogs, schools and homework - FreeDigitalPhotos.net

När jag var på stan idag samlade jag mod nog att gå in i två glasögonaffärer (säger man så?). Och jag provade. Jag provade och provade och provade. Runda, kantiga, små, stora, bruna, svarta, röda, gröna, plastiga, metalliga... Och jag kände mig utklädd i varenda par. Som om jag var på väg på maskerad.

Ni ska bara veta hur svårt det är att hitta ett par glasögon som man passar i. Som passar ens ansiktsform, hud- och hårfärg, klädstil och smak. Jag vill ha ett par glasögon som jag kan bli ett med. På nåt vis. Man ska ju trots allt ha dem mitt i ansiktet varenda dag i flera år. Man kommer inte att komma undan. Så det gäller att det blir bra.

Det kan vara riktigt snyggt med glasögon. Om man hittar de rätta bågarna.

Om man inte gör det kan det vara riktigt fult.

Så det gäller att välja noga.

Jag ska nå dit

Ska jag vara helt ärlig har jag ibland själv svårt att förstå mitt eget beteende.

Godis och sötsaker ingår för tillfället i mitt dagliga (!) födointag och har gjort så de senaste veckorna.

Jag är inte dum. Jag förstår att min dåliga kost förvärrar min trötthet, antagligen ganska så rejält. Vilken kropp mår bra av ett dagligt stort intag av socker och fett?

Jag är inte dum. Men jag är tröstsökande. Ständigt. Och det är ett problem för mig.

Gång på gång gör jag seriösa försök att ta mig ur mitt okontrollerande ätande - och gång på gång faller jag sedan tillbaka. Att dämpa med mat är ett invant mönster. Så lätt att ta till i stunder av svaghet. Jag hanterar i princip allt med ätande av sötsaker. Till en början dämpar det känslan bra. Men i slutändan förvärrar det ångesten och oron. En ond cirkel helt enkelt. En ond cirkel är vad det är.

Jag har hållit på såhär periodvis i många år. Hanterat jobbiga känslor med sötsaker. Så det är inte bara att ta sig i kragen, att bestämma sig. Visst måste man verkligen bestämma sig för att man vill ur beteendet, att man vill hitta andra vägar att hantera känslor, att man vill hitta ett sätt att må så bra att man inte ständigt behöver söka tröst. Men det är inte så enkelt. Det är förbaskat svårt till och med.

Jag tror det tar tid. Och att det kräver en hel del jobb. Men jag ska nå dit. En dag ska jag nå dit.

Jag tror att jag till och med vet ungefär vad som krävs. Det krävs att jag vågar "experimentera" lite med mig själv. Prova vad som händer om jag faktiskt låter bli att äta bort en känsla. Om jag istället låter den gå in i mig och igenom mig. Det är det allting handlar om. Att våga att acceptera känslan, släppa in den, att våga vara i den, att våga låta den klinga av utan att påverka den.

Antagligen har jag inte alla verktyg, men jag har några. Nu behöver jag "bara" börja använda dem i mitt eget liv. Prova. Våga känna hur en känsla känns. På riktigt. Acceptera varje känsla. Inte döma. Inte dämpa. Bara vara i känslan, utstå den. Tills den till sist ger sig av, av sig självt.

Ett steg i taget.

Jag ska nå dit.

En dag ska jag nå dit.

Kanske inte imorgon eller nästa vecka. Men en dag.

Måndagsspontanitet

Att en dag inte blir vad man tänkt sig är oftast något väldigt bra.

Ibland är spontana fyratimmarsfikor precis vad man behöver.

Jag mår så himla bra av att umgås med dig, S!

Även om det betyder kladdkaka till middag. Och även om du har dåligt inflytande över min bakning och mitt plugg... ;)

Summering

Jaha, då var ännu en helg till ända. Återstår väl bara att summera den med en sedvanlig lista:

Min helg innehöll:

* Städning av lägenhet

* Flytt av marsvin från ett gammalt sönderfallande ruckel till en ny, superlyxig (nåja.. iallafall hel...) bostad med blått spånbeklätt plastgolv och silverfärgade stålväggar... Nice..!

* Trevligt besök av pappa. Födelsedagspresent: en trerätters (!) middag på det här stället (vilket definitivt kan rekommenderas). Förrätt med stekt haloumi, chili, rucola och tzatziki... Mmm!! Det var det godaste jag ätit på mycket, mycket länge. Jag njöt i fulla drag. Kändes superlyxigt. (Tack pappa!)

* Promenad i dyblött Göteborg.

* Vila.

* Telefonsamtal.

* Marsvinsgos.

* Lite - dock mycket lite - plugg.

Tänk om det är så enkelt...

Idag har jag varit hos optikern och gjort en synundersökning.

Jag ska få glasögon.

Tänk om det är så enkelt att jag bara behövde glasögon.

De senaste åren har jag varit sjukligt trött och spänd i huvudet och behövt sova någon timme varenda eftermiddag för att överhuvudtaget fungera resten av dagen. Och jag har kisat och kisat och kisat och på grund av det ofta blivit spänd i ansiktsmuskulaturen. Jag har antagit att det berott på att jag varit trött, och inte tvärtom (som jag tror nu): att jag blivit trött för att jag kisat så mycket och ansträngt ögonen och huvudet. Min trötthet har varit och är fruktansvärt handikappande, och jag har ofta känt frustration över att inte veta vad den beror på. Det har legat närmast till hands att tro att det "bara" varit en psykisk trötthet - en slags överhettning av hjärnan - för att jag grubblar för mycket. Men till och med min psykiater tycker att min trötthet är så extrem att den borde bero på något annat också.

Tänk om det är så enkelt. Tänk om det varit så enkelt hela tiden. Att jag bara behövde glasögon.

Det vore så fantastiskt fenomenalt otroligt sagolikt underbart.

Att vara så trött att man är beroende av att sova varje eftermiddag för att fungera är ett riktigt handikapp. Det har varit något jag blivit tvungen att vänja mig vid och fått anpassa mitt liv efter. Och de gångerna jag trotsat min kropps signaler och tvingat mig att vara vaken har jag mått väldigt dåligt. Jag har känt mig fruktansvärt trött i hjärnan, och haft en känsla av ett tryck i hela huvudet, som om hjärnan inte fått plats. Dessutom har jag fått en läskig huvudvärk. Jag har känt mig som en zombie, har inte haft ork att engagera mig i någonting alls. Allt detta har jag tolkat som tecken på att min hjärna, av någon anledning, verkligen har behövt vila.

Och tänk om det är så enkelt, att anledningen är synfel. Det går ju att åtgärda. Med något så konkret och enkelt som ett par glasögon. Jag är inte särskilt religiös, men: Halleluja!

Nu håller jag alla tummar jag har för att glasögonen ska avhjälpa en del av min trötthet. Jag finner inte tillräckliga ord för att säga hur underbart det vore.

Självskadebeteende?

Idag har jag tillfogat mig själv följande skador:

* en smärre hjärnskakning
* en boxarnäsa

Idag har jag lärt mig följande om mig själv:

* Jag gillar inte skåpsdörrar.

Som om inte detta vore nog har jag ett stort ömmande blåmärke på mitt ena lår. Förmodligen har jag gått in i någonting någon annan dag. Jag är rätt bra på att gå in i saker. Finns det någon därute som är sugen på att få blodprov eller liknande taget av mig när jag är klar sjuksköterska...?

Ingen...?

Den där kroppskännedomsgrejen som min sjukgymnast försöker tuta i mig kanske inte är så dum ändå...

Positiv injektion

Idag fick jag veta att jag blev godkänd på min första tenta sedan min sjukskrivning. Känns fasligt skönt. Som en slags bekräftelse på att jag faktiskt klarar av det här helt okej. Jag fungerar inte till 100%, men kanske fungerar jag iallafall tillräckligt bra för att klara av skolan.

Tillräckligt bra räcker just nu.

Och så en sak till...

Jag är rolig och härlig och lätt att tycka om!

Även om jag ofta själv har svårt att känna på det viset, har jag fått höra att en del andra tycker så. Det gör mig superdupermegaglad. Ända in i hjärtat. Jag suuuuger in varenda ord.

Jag river Jantelagen i bitar och kastar i papperskorgen. För nu behöver jag lära mig att tycka om mig själv.

Gonatt.

Livet är en match

Varje dag gäller det att se till att de positiva tankegångarna segrar över de negativa.

Hej då, Jantelagen

Jag har i många många år varit väldigt duktig på att förminska mig själv. Jag har trott mig vara mindre värd än andra, mindre kompetent, mindre älskvärd o s v.

Det är på tiden att jag ändrar på det där. För sådär kan man ju inte leva ett liv. Min önskan är att leva fullt ut. Inte undvika utmaningar eller situationer på grund av rädsla för att misslyckas. Inte tvivla på mig själv. Jag vill inte vara rädd mer. Bort med rädslan för att inte vara omtyckt. Bort med rädslan för att misslyckas. Bort med rädslan för att inte duga. Bort bort bort!

Jag vet att jag är bra mycket mer värd, mer kompetent och mer älskvärd än jag tror. Kanske kommer jag att behöva påminna mig om det tusen gånger om dagen. Men so be it, isåfall. Då får jag väl göra det. Det är dags för mig att inse att jag är bra.

Hurra för mig.

Mitt nya mantra

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
[Edith Södergran]

Precis
exakt
så.

Se upp, för här kommer jag!

Paus.

Jag har haft ett par mysiga dagar med mamma på besök. Det var precis vad jag behövde just nu. Jag har varit inne i en ond cirkel ett tag och behövde ett avbrott - en paus från mig själv. Och mamma gav mig den pausen. Jag vilar liksom när jag är med henne. Det handlar väl om någonslags trygghet. En trygghet som jag har ett alldeles extra stort behov av när jag mår sådär.

För att få mitt liv att fungera har jag nu bestämt mig för att ta en sak i taget. Och inte stressa upp mig över någonting. Skulle jag missa en tenta så kan jag alltid ordna det senare.

Dessutom ska jag tillåta mig att vila. För jag behöver vila. En hel massa. Jag får mindre ångest då. Hellre sova mycket än att ha ångest.

Och så håller jag, i samråd med min läkare, på att höja min dagliga dos antidepressiva medicin. Nu håller jag bara tummarna för att högre dos = bättre effekt (mindre ångest).

Att värdera sig själv

Varför är det så lätt att bry sig om andra, men så svårt att bry sig om sig själv?

Så lätt att tycka om andra, men så svårt att tycka om sig själv?

Om jag ändå kunde bry mig om mig själv en tiondel så mycket som jag bryr mig om andra... Det hade varit bra.

Att bedöva med mat

Jag vet att det inte hjälper mig, men jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula orättvist.

Någon som missbrukar alkohol kan bestämma sig för att aldrig mer dricka alkohol.

Någon som missbrukar mat kan knappast bestämma sig för att aldrig mer äta mat.

Det är så fruktansvärt svårt att äta lagom. En alkoholist behöver inte lära sig att dricka lagom. Jag betvivlar inte att det är jobbigt att bli av med ett alkoholmissbruk, men jag står fast vid att det är en underlättande faktor att man kan utesluta substansen helt och hållet.

Jobbiga känslor och tankar ligger och bubblar inuti mig hela tiden, och jag dämpar dem med sötsaker och annan mat. Jag äter och äter och äter. Allt för att slippa tänka, slippa känna. Hade min hjärna haft en off-knapp hade jag tryckt på den nu.

Jag har ätit mer än någonsin de senaste veckorna. Jag vet, att jag kommer att gå upp en hel (?) del i vikt på grund av mitt beteende. Men jag står inte ut med att släppa fram det jobbiga. Jag står inte ut med att hantera mig själv och mina egna tankar och känslor.

Suck! Ibland vill jag bara stänga av.

I sådana här lägen tvivlar jag stort på om jag någonsin kommer att orka att göra ett bra jobb som sjuksköterska. Jag orkar inte ens med mig själv. Hur ska jag då ha kraft kvar till att möta patienter och ge av mig själv på jobbet? Nej, jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Kommer jag någonsin att orka att leva ett vanligt liv?

Från min finaste mamma

Jag fick post i torsdags, en avi om ett brev som var för stort för att komma genom brevlådan. Det var så mycket just då - tentaplugg och annat - så avin blev liggande några dagar. Idag travade jag iallafall iväg till tobaksaffären och hämtade ut ett litet paket.

Mamma var avsändaren och innehållet ser ni ovan.

Mysigt!

Slut i tanken

Jag har alldeles precis slut på energi och kraft just nu...

Vet ni någonstans där man kan köpa några hekto och fylla på?

Som student har man nämligen inte tid att vara trött.

Jag är jättetrött.

Bild: www.openstockphotography.com, Creative Commons Attribution 1.0

Gissningslek

Vad föreställer bilden?

1) en sjöborre
x) en prydnadskudde
2) en marsvinsrumpa på väg in i en tunnel

Marsvinsstäd

Jag ska vara ärlig och säga att det är sådär smidigt att ha marsvin och att städa marsvinsbur när man har en pytteliten lägenhet med ett pyttelitet badrum, och yttepyttelite förvaringsmöjligheter för spån, hö och dylikt. Men det går. Och det är helt klart värt det. Att ha marsvin är jättemysigt. Dessutom skadar det inte att ibland vara tvungen att ha ansvar för någon annan än sig själv. Ja, man skulle kunna säga att mina marsvin är mina små bebisar. Inte för att de är särskilt purunga längre, men ändå..

Marsvinsstäd =

* 5 (över)fulla "Biologiskt avfall"-påsar
* Blandning av hö, spån, kiss o bajs utspillt över lägenhetsgolvet
* Uppkavlade byxben
* Ett dyblött badrum (ja, jag skrubbar buren ordentligt)

Resultat:

* Två glada marsvin som kuttrar förnöjt, tar tupplurar och tuggar fräscht hö i sin superfräscha lya.

Helgen i punkter

* Återhämtning - VILA
* Ta hand om mig själv
* Städa lägenhet (från bombnedslag till klinisk fröjd)
* Städa marsvinsbur
* Handla massa god frukt och goda grönsaker till mig och marsvinen
* Tvätta
* Gå på kalas
* Bjuda en långväga vän på fika
* Slänga ihop något gott att bjuda min långväga vän på
* Gosa med mina marsvin

Tentadags

Den senaste tiden har jag suttit instängd i bibliotek och pluggat som en liten blå dagarna i ända (nåja, mellan ångestvarven..). Idag återstår att se om det har lönat sig.

Tenta idag alltså.

Jag tror att det kommer att gå bra, men kan ändå inte låta bli att vara lite nervös. Man kan ju aldrig förutsäga vad de kommer att fråga om.

Det är alltid lite läskigt att skriva tentor.

Att hantera känslor

När jag är orolig äter jag. När jag är stressad äter jag. När jag har ångest äter jag. När jag är ledsen äter jag.

Jag äter när jag vill lugna mig eller trösta mig. Jag äter när jag vill distrahera mig själv från jobbiga tankar. Ibland äter jag för att straffa mig själv. Jag äter och äter och äter. Tills jag inte känner någon smak längre äter jag. Sött och fett ska det vara. Det dämpar bäst. Efteråt blir jag rädd för att bli stor. Att gå upp i vikt. Det är ju trots allt en naturlig konsekvens av överätning av sötsaker. Jag kan lova att jag varje dag de två senaste veckorna haft ett energiintag som överskridit min energiförbrukning. Jag vet att det är så. Ändå är det så svårt att handla annorlunda.

Jag skäms över att jag inte har bättre kontroll över mig själv.

Men jag vet ju inget annat sätt att hantera känslor på.

Det är fruktansvärt jobbigt.

Summering

Saker jag åstadkommit idag:
1) Genomfört och blivit godkänd på en examination
2) Skaffat mig ett sommarjobb (som jag verkligen vill ha)

Sedan hade jag tänkt tentaplugga i eftermiddag och ikväll, men efter att nästan ha somnat i det tysta läsrummet i skolan gav jag upp. Det är alldeles precis omöjligt att plugga idag. Orden i boken bara svävar omkring. Så det får vara.

Saker jag inte åstadkommit idag:
1) Tentaplugg

Jag - en mamma

Jag har blivit marsvinsmamma!

Marsvin =

Sällskap
Gos
Någon att komma hem till
Någon att ta hand om och bry sig om och pyssla om
Kisspölar och bajspluttar lite varstans
Någon att ha ansvar för, ge mat och städa till
2 kvadratmeter mindre yta för mig att leva på
Någon att småprata med
Hemtrevliga ljud
Stora påsar med hö och spån (som jag helt saknar förvaringsmöjigheter till)

Jag tycker verkligen om marsvin. De är roliga djur.

Förresten så...

...tränade jag igår också. Ni skulle se min högerbiceps nu alltså! Karl-Alfred-style.

Vispade vaniljvisp med ballongvisp, för hand.

En äppelpaj med vaniljvisp är definitivt träningsmotiverande.

Elektricitet är så 2007...

Mera fredag

Dessutom lunchade jag med ett par blivande tandläkare och ett par blivande läkare igår. Och middag åt jag med två blivande sjuksköterskor.

Mycket skratt och givande samtal. Och en massa motivations-kickar att bli en bra och tuff sjuksköterska.

Jag kan inte nog poängtera hur glad jag är över att ha så många trevliga fina människor omkring mig.

Kroppens under

Igår fick jag tag i ett stetoskop och lyssnade på mina egna hjärtslag. Du-dunk du-dunk du-dunk...

Kroppen är fantastisk.

Dessutom tog jag två blodprov.

Det var så COOLT.

Välkommen vår

Jag avbröt pluggandet i förtid idag. När jag såg en blå himmel genom läsesalsfönstret beslutade jag att jag behövde en dos ljus. Tog en lååång paus resten av eftermiddagen. Shoppade mig lite lycklig, tog en rejäl promenad och klämde i mig en semla. Man kan inte plugga jämt.

Idag var det vår i Göteborg. Kanske inte klarblå himmel, men nästan. Det luktade vår, kändes som vår, såg ut som vår och lät som vår. Det var flera plusgrader, solen tittade fram och fåglarna kvittrade.

Och det var ljust ända fram till klockan fem.

Jag skulle vilja påstå att kung Bore misslyckats i år.

Hypokondri

Hm... Har jag inte litelite huvudvärk om jag tänker efter..? - Hjälp, jag är vattenförgiftad!

Känner jag inte ett litet tryck över bröstet..? - Hjälp, det måste vara hjärtattack!

Och lite svårt att andas är det nog allt..? - Aaah, lungödem! Astma! KOL!

Och visst känner jag mig vimsig och förvirrad då och då..? - Konfusion! Demens!

Aaaah.. Man blir helt klart lite skadad av att plugga Biomedicin... ;)

Nu väntar ännu en heldag i skolan. Från morgon till kväll. Det är min nya taktik för att undvika ångesten och locka fram studiedisciplinen. Och det funkar rikigt bra. Att vara någon annanstans än hemma är en bra taktik. Och biomedicinen ger definitivt mersmak - ju mer jag lär mig, desto mer vill jag lära mig! Tänk, en god cirkel! För en gångs skull.

Trevlig torsdag på er!

V.B.I.U.S.

Just nu är jag en Very Busy and Important UniversitetsStudent. Hänger på föreläsningar och i bibliotek och i läsesalar dagarna i ända.

Tvingar (lurar) fram studiedisciplinen och bort ångesten.

Att välja livet

Den senaste tiden har jag stått och balanserat, med ena foten i livet.

Men igårkäll, tack vare mina fina vänner, levde jag i nuet i några timmar och fick små regelbundna injektioner av livsglädje. Jag ska försöka hålla kvar känslan så länge jag kan, och försöka hitta den igen och igen och igen. För igårkväll kände jag att jag kanske inte behöver dö. Att det finns en annan väg. Att jag faktiskt kan välja livet. Men då behöver jag er. Det är jobbigt, men med er kan jag klara det.

Det är sånt här som får mig att vilja leva igen. En kväll med riktigt goda, fina vänner och massor med skratt. Det är som ett motgift mot ångesten. Som den bästa av antidepressiva mediciner!

Tack J, M och I för igår och för att ni finns och är som ni är! Ni är så otroligt viktiga och betydelsefulla och bra för mig. Ni gör hela skillnaden bara genom att finnas för mig. Det är verkligen så.

Jag vill inte mera

Jag har bästa tänkbara behandling som finns att tillgå. Läkemedel, psykoterapi och sjukgymnastik.

Ändå mår jag så här.

Varför?

Det måste finnas något mer att göra åt mig. Men slutenvård skulle inte lösa någonting just nu, utan snarare göra saken värre. Det känns viktigt att jag får behålla den "friska" delen av mitt liv, d v s skolan. Jag vill undvika att bli sjukskriven igen. Det vore att ta ett steg tillbaka. Men såhär kan jag inte heller ha det. Kanske skulle det räcka att justera medicinen? Ett snack med läkaren är nog på sin plats. Man borde inte behöva falla såhär djupt när man medicinerar. Det kan inte vara rimligt. Vad är då poängen med att medicinera?

PS. Jag har hela tiden haft för avsikt att ha en konstruktivt och positivt vinklad blogg, men just nu har jag väldigt svårt att se det ljusa i saker och ting. Och det skulle bara kännas falskt och fel att låtsas som om allt är frid och fröjd.

Lägesrapport

Nej, jag vet ärligt talat inte hur jag ska fixa det här.

Men det finns ju omtentor.

En dag i taget

Det är jobbigt just nu. Jag tar en dag i taget. Och försöker att inte vara för hård mot mig själv. Vad gör det om jag inte orkar plugga ordentligt just nu? Eller om jag går upp några kilon?

Egentligen är det bara en enda sak som spelar roll just nu, och det är att jag överlever. Att jag härdar ut. Att jag kommer ut helskinnad på andra sidan.

Jag vill inte må såhär. Jag är värd bättre.

(tror jag.)

1-0 till mig

K vs Ångesten: 1-0

Igår kväll vann jag över ångesten.

Jag lät den finnas där, gå igenom mig. Jag stod ut och lät den lägga sig sakta, samtidigt som jag hela tiden hade en trygg röst på andra sidan telefonlinjen.

Det handlar om att kämpa och härda ut, så länge ångesten finns där. Det kan ta en stund, men till slut minskar den faktiskt i intensitet av sig självt.

Jag säger inte att det är en lätt match - men den går att vinna.

Jag önskar...

att min hjärna hade en off-knapp.

Det coolaste som finns?

Sofia Åkerman skrev såhär i sin blogg idag: (kunde inte låta bli att citera!)

"Jag minns sjuksköterskan som agerade arbetsledare när en patient helt plötsligt fick hjärtstopp på min avdelning i höstas. Hon sa åt alla precis vad de skulle göra, och själv satte hon igång med hjärtkompressioner. Full av beundran tänkte jag: "Måtte jag bli som Helene när jag blir sjuksköterska!". Riktigt duktiga sjuksköterskor är nästan det coolaste som finns."

Jag håller verkligen med dig, Sofia.

Och jag hoppas, av hela mitt hjärta, att också jag en dag kommer att kunna bli nästan det coolaste som finns.

Smygvisit

Förresten så fick jag besök av studiedisciplinen igår. Men bara i några timmar. Nu är den spårlöst försvunnen igen. Tillsammans med orken.

Idag var jag ledsen så jag behövde...

...en STOOR kram.

Det fick jag. (tack j)

Och lite positiva tankar.

Det fick jag. (tack igen j)

Och så behövde jag en energikick.

Det fick jag. (tack härliga friskisledare)

Och lite sol och klarblå himmel.

Det fick jag. (tack ...väderguden??)

Allt det där lyfte mig för några timmar. Men så blir jag sån här igen. Trött, trött, trött, frusen, huvudvärkig, ätig och initiativlös. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte. Det är som om dagarna är för långa. Det kan gå bra en stund, några timmar, särskilt om jag är i gott sällskap. Men sedan, när jag blir ensam igen, kommer tröttheten över mig.

Ibland kan jag önska mig sisådär 10 år fram i tiden. Men det kanske är naivt att tro att tid löser allt? Om inte annat kanske 10 års psykoterapi och kroppskännedomsträning kan lösa ett och annat.

Ibland - allt oftare faktiskt - tror jag på riktigt att jag kan bli helt stabil och må bra. Men sedan kommer de där stunderna då jag inte orkar hålla något endaste sken uppe.. Stunder när jag på något vis "släpper allt". Jag sover en massa och jag äter och äter. För att bli lite lugnare, för att dämpa för stunden.

Det är nog viktigt att påminna sig själv om hur långt man ändå har kommit. Jag är en bra bit på väg. Det är väl bara så att sånt här tar tid.

Powerwalk och godsaker

Idag lyckades jag efter lite egenövertalning få iväg mig själv på en ordentlig promenad. Frisk luft och motion - precis vad jag behövde. Solen tittade till och med fram efter en stund.

På hemvägen sög det ordentligt i godistarmen.

Nåväl, idag kan man ju iallafall kalla det lördagsgodis...

Fast den här veckan har det funnits måndagsgodis, tisdagsgodis, onsdagsgodis, torsdagsgodis och fredagsgodis också... Hormoner? Tröstätning? Eller bara dålig karaktär...?

//Godisgrisen

Allt går inte att köpa

Om man hade kunnat vaccinera sig mot trötthet för en dyr penning, hade det lätt varit värt det. För en sådan sak hade jag varit beredd att tömma mitt bankkonto helt och hållet.

Men allt går inte att köpa för pengar. Och tur är väl det.

Självkänsla, välmående, avslappning och ork. Det krävs så mycket mer och tar så mycket längre tid att uppnå sådant. Ibland känns vägen både knagglig och hal, men jag hoppas att jag når dit till slut.

Under tiden är nog det smartaste att försöka fokusera på de små positiva inslagen. Till exempel tog jag och en vän en trevlig tur på stan igår. Visst kan man köpa ett litet uns av tillfällig lycka, men det som gav mest lycka igår var ändå sällskapet!

Borttappat

Ett stycke studiedisciplin.

Sågs senast för några månader sedan i Västra Götalandsregionen.

Har ni sett eller hört något som kan hjälpa oss i sökandet efter K's studiedisciplin, vänligen hör av er. Tack.

Medicin

Idag har jag varit på en föreläsning om kranskärlssjukdomar. Vad medicin är spännande! Och så spännande att jobba någonstans där det händer grejer, där man får vara alert och tänka till. Föreläsaren var kanonbra. Pedagogisk och lättsam och lade föreläsningen på en precis lagom nivå. Jag blev verkligen inspirerad att plugga mer hjärta! Då kan man väl säga att föreläsaren har lyckats, eller?

Jag känner mig rätt säker nu. Det är sjuksköterska jag vill bli. En proffsig, kunnig, tuff och ödmjuk sjuksköterska. Och jag vill jobba där det händer grejer - och där jag får använda huvudet.

Ja. Det är sjuksköterska jag vill bli. Ingenting annat.

Att försöka

Ibland orkar jag ganska mycket. Ibland orkar jag ingenting. Men så orkar jag lite igen.

Jag gör så gott jag kan. Ibland känns det bra nog, ibland inte.

Ibland är det medvind. Ibland är det motvind.

Men det får väl vara så då.

När någon tar sitt liv

Idag kan man läsa i tidningarna att skådespelaren Heath Ledger, 28 år, har dött i något som tycks varit en överdos sömnmedel. Det är inte bekräftat att han haft för avsikt att ta sitt liv - polisen misstänker att det varit en oavsiktlig överdos. Oavsett vilket, så tar man inte en stor dos sömnmedel om man mår bra. Utifrån det jag läst tolkar jag det också som att han mått dåligt en tid.

När en ung människa tar sitt liv, går luften ur mig.

...

"I walk slowly, but I never walk backwards."

Abraham Lincoln

Trött & Hängig

Jag har varit så fasligt trött de senaste dagarna. Och hängig. Haft huvudvärk. Antingen är det allmän psykisk hängighet, eller så är det en smygande infektion. Börjar misstänka det senare...

Det stressar mig lite grann att jag inte orkar med att plugga som jag "borde"... Men jag får väl göra så gott jag kan.

Komihåg-lista till mig själv:
1) Detta är min första sysselsättning sedan min sjukskrivning
2) Det finns omtentatillfällen av en anledning (d v s kanske inte vore hela världen om jag fick tenta om).

Ibland kanske det är bra att acceptera att man inte orkar att prestera till 100%.

Om att bryta spiraler

Det handlar om att bryta den nedåtgående spiralen. Så fort man känner att man är på väg in. Man får tvinga sig att bryta den.

Det handlar om att tvinga sig att fokusera på någonting annat. Att fokusera bort från sig själv.

Jag tror det kan funka.

Med lite träning.

Varde ljus!

Aaaargh! Jag behöver ljus! Ljus ljus ljus!

Sitter och försöker plugga, men har svårt att hålla mig vaken eftersom jag har så taskig belysning i lägenheten.. Har bara en ynka liten lampa som ger ordentligt ljus - skrivbordslampan. Sedan har jag min älskade Midsummer light (se bilden) förstås. Jag älskar den och vägrar att byta ut den, men den ger definitivt otillräckligt ljus den här årstiden..

Jag vill kunna anpassa min belysning efter behov. Starkt ljus ibland, mysbelysning ibland. Det ska vara funktionellt och snyggt. Jag vill inte sätta upp fula ljusstarka lysrör i hela taket, bara för att jag vill ha det ljust ibland..

Mitt nästa mission blir nog att köpa en fönsterlampa och eventuellt en taklampa. (Kan man få tilläggslån hos CSN för sånt...?)

Tips på snygga, ljusstarka lampor mottages tacksamt!

Att hjälpa

" Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.

Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa någon."

Sören Kierkegaard

Psykiatri

Jag pluggar psykiatri just nu. Det är intressant, men vissa avsnitt känns lite jobbiga att läsa. Det har ju inte gått så lång tid än. Det är lite för tidigt för att jag ska ha hunnit få ordentlig distans till de senaste månadernas upplevelser och turbulens.

Men jag tror, att när jag väl fått distans till alltsammans, så kan jag använda de personliga erfarenheterna på ett bra sätt. Jag kan inte det än. Snart, men inte riktigt än. I en del fall går det bra, men när jag läser om vissa specifika saker så är igenkänningen så total att det blir jobbigt.

Jag antar att det tar ett tag. Att få distans. Att bli stark, på riktigt. Men jag är på väg. Och jag har ett par år på mig innan jag ska ut och jobba som sjuksköterska. Så jag hinner nog.

Paj

Resultatet kanske inte skulle vinna någon skönhetstävling, men det är ju trots allt insidan som räknas ändå.

Mening

Jag tror att det finns någon slags mening i allt.

Jag ångrar sällan någonting jag gjort. Och jag är inte särskilt bitter över saker jag varit med om i mitt liv. Det finns de som haft det lättare och de som haft det svårare. Jag försöker att acceptera mitt liv såsom det har varit och såsom det är.

För mig personligen känns det också viktigt att kunna se en mening i det faktum att jag mått mycket psykiskt dåligt flera år av mitt liv. Jag tror att meningen finns. Även om man ibland måste gräva lite djupare för att upptäcka den.

Jag hade inte varit densamma idag om jag inte haft ätstörningar, ångest och depressioner. Missförstå mig dock inte - de där tillstånden skulle jag inte ens önska åt min värsta fiende. Men de har påverkat mig på djupet. Och den mening jag kan finna i situationen är att jag har lärt känna mig själv väldigt bra under tiden jag mått dåligt och på vägen mot tillfrisknande. Jag tror att jag blivit både klokare och starkare under vägens gång. Och så har jag utvecklat en ödmjukhet inför och förståelse för andra människor som mår dåligt på olika sätt.

Jag tror att erfarenheter är bra. Även till synes tuffa och svåra erfarenheter gömmer någon slags mening. Jag vill gärna se det så. Allt har en mening. Alltid lär man sig något. Alltid påverkas man på något vis.

Det finns en tjej, Sofia Åkerman, som använder sina erfarenheter på ett positivt och konstruktivt vis. Hon har lidit av ätstörningar och självskadebeteenden och håller numera föredrag, bloggar och har skrivit en bok om sina erfarenheter. Allt för att hjälpa och hindra andra från att gå igenom samma sak.

Jag kanske inte gör några stora saker som att hålla föredrag eller skriva böcker, men jag tror nog att jag kan använda mig av mina erfarenheter på mitt eget sätt.

Matlådeproduktion

När man åter går in i rollen som helt vanlig medborgare ökar genast förbrukningen av matlådor. En sjukskriven person kan ju liksom ägna sig åt matlagning lite grann varje dag (som en hobby eller terapiform typ) och har därför inte samma behov av matlådor.

Jag har ägnat min fredagskväll åt matlådeproduktion. Har provat ett sprillans nytt recept på köttfärspaj (en rätt som jag för övrigt aldrig lagat förut). Hittade receptet när jag googlade lite på måfå. Landade på www.pajrecept.se. Det låter ju ändå som helt rätt ställe för nån som känner sig lite vilsen i pajvärlden. Sen var jag lite wild and crazy och gjorde själva pajskalet efter ett annat recept, som jag hittade i min allra trevligaste kokbok Kärlek, oliver och timjan (av Anna och Fanny Bergenström). Och så bytte jag till dinkelmjöl. Det är väl ungefär min nivå av experimentialitet (heter det så??).

Det luktar gott ifrån ugnen iallafall.

Blir pajen fin lägger jag ut en bild. Blir den ful låter jag bli.

Blir den god så telepaterar jag ut en bit till dig som läser.

Utvärdering av comeback

Första veckan avklarad.

Jag är:

• Tillbaka
• Trött
• Omtumlad
• Entusiastisk
• Nöjd
• Student
• Sysselsatt
• Fattig
• Ambitiös
• Lite stressad och orolig

Jag tycker om:

• Biomedicin
• Att lära mig saker
• Sällskap

Jag tycker inte om:

• Mardrömmar
• Att äta ur plastburk
• Vädret
• Fysisk stress och oro

Jag känner stor tacksamhet inför:

• Mina vänner
• Min sjukgymnast och min terapeut och min läkare och min medicin
• Min mamma

Jag tror:

• Att allting kommer att ordna sig till slut.

Hjärn-siesta

Jag lovar, jag hade verkligen tänkt att blogga en massa fint idag.. Men poff (!) sa det, och så hade hjärnan tagit siesta... Nedrans osis...

Det är en jäkla skillnad...

...mellan att vara sjukskriven på heltid och att plugga på heltid. Ett konstaterande bara.

Har man en hyfsat ambitiös inställning till studierna så hinner man inte så värst mycket annat. Jag trivs i och för sig väldigt bra med att ha det så. Jag tycker om att plugga. Jag trivs på biblioteket och i tysta läsrum. Och jag gillar definitivt att lära mig nya saker.

Helt enkelt: Jag trivs med att ha något utvecklande att göra på dagarna. Och jag trivs med att använda huvudet. Då är studier en rätt bra sysselsättning ändå.

Det är en jäkla skillnad mellan att vara sjukskriven och att plugga.

Men det är en riktigt jäkla bra skillnad ändå.

Psykosomatik?

This is it:

Haft svårt att sova. Har svettats som en gris hela natten, drömt flera konstiga jobbiga stressande mardrömmar, mått illa, haft huvudvärk och är suuuuperstel och ont i nacken..

Kan det möjligtvis vara lite stress/nervositet som spökar?

Visst känns det jättebra att komma igång igen, men självklart är jag lite nervös för hur det ska gå - med tanke på att jag faktiskt inte gjort någonting alls på flera månader.

Känns lite töntigt att känna sig såhär inför en sån "liten grej" som att börja skolan igen. Och det konstiga är att jag inte känner mig alls särskilt nervös i tanken. Det som försiggår är nånslags psykosomatisk nervositet. Nånslags undermedveten grej som sätter sig i kroppen. Fascinerande, på nåt vis.

Töntig?

Känner mig lite töntig...

Är vansinnigt rastlös och det liksom spritter i hela kroppen av förväntan. Jag är som ett litet barn kvällen före julafton. Jag är skitsprallig och dansar omkring i lägenheten och har mycket, mycket svårt att gå och lägga mig.. Den där teorin man hade när man var liten - att det fortare blir nästa dag om man lägger sig tidigt - funkar inte alls för mig just nu. Nej, jag är obotligt skitsprallig.

Så.. varför i hela friden...?

Jo, av den enkla anledningen att jag börjar skolan igen imorgon. Jag återupptar mina studier. Det kanske inte låter så stort, men efter en tuff tid med sjukskrivning känns det enormt stort. Imorgon ska jag komma tillbaka. Och det känns så bra. Jag mår bra.

Man får vara lite töntig ibland.

Jag tror det är hälsosamt.

Entusiasm

Jag ser fram emot att komma igång igen. Att leva som en vanlig människa. Att syssla med något som jag tycker känns spännande. Ååååååh.. Jag är sjukt laddad och motiverad! Det känns så bra. Något av det bästa blir att få känna sig som en del av samhället igen. Att ha en vettig sysselsättning. Att inte vara sjukskriven. Att ha något spännande och givande att göra på dagarna. Och att utvecklas. Och att få insupa en hel massa kunskap!

Ja. Det känns så bra.

Min entusiasm ser inga gränser just nu.

Jag vill verkligen det här. Jag är laddad. I ärlighetens namn också väldigt trött. Men laddad.

Mina vänner: nu kör vi! :)

Vatten över huvudet?

Jag ska bjuda en kock (!) på lunch idag..

Var det kanske lite väl vågat..? Det återstår att se.. Men hur stor risk är det egentligen att man misslyckas med en sallad?

Goda vänner

Igår var en bra dag. Idag blir nog en bra dag också. Och kanske imorgon, och i övermorgon och dagen efter det.

Lite tack vare mig själv, men mycket tack vare goda vänner.

Oro

Det var en hyfsad morgon och en hyfsad mitt-på-dagen. Sen blev det en sådär eftermiddag/kväll. För den finns där, i kroppen. Oron. Nästan hela tiden.

Det är ingen större fara egentligen. För denna oro går inte ens att jämföra med riktig stark ångest. Tack och lov. Den enda negativa konsekvensen är väl egentligen att jag äter mer. För att jag är lugn när jag äter. Kanske blir jag lite rundare om magen, men so be it i såfall. Jag orkar inte att hålla på och noja över det också.

Oron stör mig. Nu när jag ändå anser mig ha hyfsad koll på själva tankarna. Nu fattas bara att jag får koll på kroppen också. På avspänningen och lugnet och andningen. På samma vis som jag tränar på att hantera och mota bort destruktiva tankar, behöver jag lära mig att hantera och mota bort stress kroppsligen.

Just nu känns det lite grann som att tänka positiva, relativt harmoniska tankar, i en orolig, ångestfylld kropp. Knäppt.

Förmodligen sitter det mycket i huvudet ändå. Även om man inte vill tro det. Det hänger ju ihop, det där. Kroppen och psyket.

Att bry sig om

Jag insåg igår att jag har många bra människor omkring mig. Personer som bryr sig om mig. Och som jag bryr mig om.

Det är jag väldigt tacksam för. Det underlättar saker och ting.

Egentligen har jag bättre förutsättningar är någonsin för att börja må bättre. Jag har riktigt fina vänner och en riktigt fin mamma. Bland annat.

Och så har jag all tänkbar behandling som finns att tillgå. Medicin, terapeut, sjukgymnast.

Och snart har jag också en intressant, utvecklande och meningsfull sysselsättning.

Jag har sagt det förut och säger det igen: Jag är på väg.

Tack till mina goa vänner (ni vet vilka ni är) och till min mamma. Ni betyder allt.

Att vara tillräckligt bra.

Jag duger.

Du duger.

Vi duger.

Ja.

Vi kanske inte är världsbäst på allting, men vi är definitivt tillräckligt bra.